Kristallen 2023 gjorde en enda sak rätt
En gala som ska hylla bra tv får inte vara så här dålig, SVT
TV-KRÖNIKA Varför hatar Kristallen svensk tv?
Det är inte en fråga man ska behöva ställa sig, men det är svårt att låta bli efter att ha genomlidit SVT:s spektakel-sändning.
Att ta tv-galan Kristallen på allvar har, av diverse olika anledningar, alltid varit svårt. Till och med när den faktiskt var riktigt bra i Kanal 5 år 2012 – för att året därpå nominera sig själv i kategorin årets underhållningsprogram.
Ridå.
Ni kanske inte minns detta, men jag skämtar inte. Så var det faktiskt.
Med det sagt, är nog risken för att hitta årets gala på nomineringslistan nästa år liten. Extremt liten. Någonstans mellan fullständigt osannolik och noll, för att vara exakt.
För 18 år efter att priset instiftades var galan, som sändes i SVT, om inte sämre än någonsin, så i alla fall usel. Bedrövlig.
Den var tafflig, stel, forcerad och omodern. Och även om det är ironiskt att det i en produktion som ska hylla bra tv inte verkar ha lagts något som helst krut på ett anständigt manus, var det faktiskt inte programledarna Mark Levengoods och Kristina ”Keyyo” Petrushinas enda problem.
De har båda varit klippor i andra sammanhang, men här satt absolut inget.
Årets tema var för övrigt kärlek, men ingen vet varför just det var temat eller varför galan ens plötsligt skulle ha ett tema. Det verkade kanske bara lägligt, så att ett par deltagare från SVT:s flopp ”Drag race Sverige” kunde få vara med och sjunga i introt, den nya pajaskategorin årets kärleksreality kunde presenteras, och det så kallade carbonaraparet från ”Gift vid första ögonkastet" kunde få ta emot ett pris.
Eftersom det är de som ligger bakom programmet och är så otroligt skickliga på att göra tv? Tänkte man och himlade så att ögonen höll på att trilla ur sina hålor.
Kristallen har nu alltså tre olika priser för realityprogram – årets realityprogram, årets tävlingsreality och årets kärleksreality. Men inte ett enda för regi, inte ett enda för manus.
Och priset för årets tv-drama, som gick till ”Händelser vid vatten” – bara den bästa svenska serie som har gjorts på många år – delades ut på förgalan, inte i tv-sändningen.
I stället för att få några väl valda ord från regissören Mikael Marcimain eller kanske någon av manusförfattarna, fick vi Susanne Lanefelt, som av oklar anledning kom in och körde en underligt lång gympa med kändisarna i publiken.
Och visst, kända ansikten måste en sådan här gala ha, om den ska sändas i tv. Men den behöver ha en balans mellan att uppmärksamma folk som syns i tv och folk som gör tv, de som står för hantverket, och den behöver framför allt inte vara ett korkat, tomt spektakel fullkomligt ur takt med tiden.
I en och en halv timme satt jag och var irriterad. Sedan gick hederspriset till manusförfattaren Peter Emanuel Falck, arkitekten bakom flera av de stora svenska såporna från förr, och då kändes det lite bättre.
Ett rätt gjorde Kristallen 2023 i alla fall.
Men det är många för få. Och att kalla det här för en svensk motsvarighet till Emmygalan är som att jämföra äpplen och bananflugor.