Gåshud och galenskap – fem tankar när jag spelar Hogwarts legacy
Kommer spelet bli en hög med grus?
En hög med grus?
Här är fem tankar under de första elva timmarna av ”Hogwarts legacy”.
1. Transfobin och inkluderandet
Man skulle onekligen velat vara en fluga på väggen i samtal mellan Warner Bros Games och Potter-magnaten JK Rowling som positionerat sig som kritiker av transpersoners ökade rättigheter. När Warner Bros köpte rättigheterna till franchisen var allt sockervadd och ballonger men författaren har mer och mer blivit en pr-mardröm, kopplad till en värld som kretsar kring normbrytande men som nu alltså solkats ner av själva motsatsen. Spelskaparna har svarat med att trycka in en mörkröstad kvinnlig bartender på Three broomsticks för att blidka kritikerna. Jag vet inte om JKR har något särskilt emot transpersoner i sina spel, kanske är hennes fokus mer på att inte tillåta dem inne på offentliga toaletter, men det visar på spelskaparnas goda vilja. Skottland på 1890-talet har dessutom gjorts betydligt mer inkluderande i form av invånare från världens alla hörn än vad jag antar var fallet i verkligheten.
2. Så snyggt!
Vi som målat upp Harry Potters värld i våra huvuden sedan barnsben hamnar i ett veritabelt paradis i spelets Hogwarts. Slottet är gigantiskt, med tinnar, torn och skumma källare. Tavlor rör sig, trappor flyttas, dörrar går att öppna, överallt finns magiska prylar och spökena finns där de ska. Springer man utomhus kan man utforska omgivningarna långt bort, Hogsmeade är en fröjd att traska runt i. När jag vid ett tillfälle besöker trollkarlsfängelset Azkaban reser sig nackhåren, samma i Den förbjudna skogen och Gringotts. Detta hade varit Potter-porr även i dålig grafik men spelet har försenats och väntan har varit väl värd: det är så snyggt! När jag som tonåring köpte min första dvd-spelare var ”Hemligheternas kammare” min första film och just att den handlade om magi gjorde skillnaden till VHS extra förtrollande just på grund av det: att kunna välja alternativ i en meny med en fjärrkontroll var hightech för oss som tidigare trasslat upp kassettband, blåst i åttabitarsspel och brottats med videokasetter. Och nu gör just Hogwarts att PS5 känns lite extra magiskt och pirrigt, man undrar verkligen hur långt Nintendo Switchs prestanda kommer räcka när spelet släpps där i sommar: det kommer troligtvis se ut som en hög med grus.
Extra mycket känsla kan man dessutom få genom att använda en av nätets Potter-namngeneratorer innan man döper sig i spelet så att känslan blir total.
3. Dålig interaktivitet
Men allt är inte guld och gröna skogar. Det verkar spela noll roll vilka val man gör i spelet. Vilket elevhem man väljer (för man får säga emot sorteringshatten) verkar vara helt ovidkommande. Trollstaven som man kan designa på detaljnivå: vilket trädslag, vilken djurkroppsdel, vilken längd? Det verkar inte påverka hur du sedan presterar. Och samma med dialogerna: i de flesta samtal med andra figurer kan du välja ett artigt svar och ett oartigt. Men det tycks inte alls påverka hur andra ser på dig. Det känns lite väl enkelspårigt, snudd på galenskap, i en magisk värld. Men jag säger också emot mig själv: det är faktiskt lite skönt att jag inte fuckat upp min framtid i spelet genom att göra ett felaktigt val. Även om det fortfarande grämer mig att jag kanske borde valt Gryffindor i stället för Hufflepuff som hatten föreslog, bara för att få se världen som Harry Potter.
Det är också befriande att man inte tvingas gå och lägga sig varje natt men när man i vissa uppgifter behöver vänta in en viss tidpunkt och figuren helt sonika lägger sig ner på golvet i någon sekund tills natt blivit dag undrar man vad i hela friden som pågår.
4. Beroendeframkallande
Vid sidan av huvudstoryn finns mängder av sidouppgifter där man ska hitta saker runtom på Hogwarts eller i nån av de små byarna utanför skolan. Trots att jag ska upp tidigt dagen efter kan jag inte låta bli att bara lösa ett problem till, och sedan ett till. Och när jag är på jobbet längtar jag hem till spelet. Det är fantastiskt när man verkligen klickar med ett spel och här är det enkelt att fastna. Att trollstavsfajterna dessutom inte är omöjliga att klara som i de flesta andra stora spelen av det slaget gör att man inte känner sig dum i huvudet. Ibland kanske vissa fajter till och med klaras av lite väl lätt men jag som annars alltid missar när jag ska skjuta ihjäl nån spelskurk blir här lite mallig över att jag klarar saker och blir verkligen kompis med spelet. Men. Vad är meningen med att inte kunna samla kläder? Man måste stup i förflytta sig till Hogsmeade för att sälja sina hittade plagg. Där ”Animal crossing” triggade mina hoardertendenser tvingar ”Hogwarts legacy” mig att sälja av allt jag inte får plats med.
5. Storyn – dålig eller bra?
Spelmanuset har fått en del slängar av sleven för att inte hålla den Rowling-klass som byggt hela kanonen, något kostar det helt enkelt att stänga ute den problematiska skaparen av hela kalaset. Men den detaljrika världen hon skapat räcker långt som den är. Och storyn blir bitvis spännande. Ens spelfigur får till exempel börja skolan rakt in i årskurs fem, säkert för att man ska slippa göra mesiga förstaklassaker men det rullas också ut en story som tycks förklara varför man inte fått sitt ugglebrev redan fem år tidigare. Efternamn från böckerna dyker upp här och var och jag försöker googla på hur personerna hänger ihop med de figurer vi läst om. Elva timmar in i spelet vet jag inte hur väl spelstoryn hänger ihop med resten men jag är nyfiken på att veta tillräckligt mycket för att bilda mig en uppfattning.