Får en att kasta handkontrollen

Titan souls matar oss med tragedi, frustration – och storslagna ögonblick

ÄVENTYR Det är på tröskeln till döden de största historierna föds.

Som spelare är vi ofta protagonister i underläge, med oddsen på motsatt sida. Med tiden, och med upprepade försök, växer vi och blir övermäktiga vårt motstånd. Fienderna får dock aldrig samma chans att utvecklas och bli starkare.

I ”Titan souls” läggs istället oddsen i våra egna händer. Varken vi eller våra fiender kan utvecklas eller klassas som extraordinära. Vi möts på lika villkor.

Klassisk ”Souls”-anda

I en värld som blandar element från ”Shadow of the colossus”, ”Zelda” och ”Sword and sworcery EP” matar ”Titan souls” oss med tragedi i klassisk ”Souls”-anda. Döden kommer frekvent och i många former; hopplösheten går brevid dig likt en trogen hund. I kala och brinnande landskap söker du upp mystiska titaner för att besegra dem en efter en. Figurerna är skräckinjagande men samtidigt vackert inbjudande i sin design. Ett rovdjur du väcker ur sin sömn. Ditt mål är varken kartlagt eller förklarat, vilket ger utrymme för egen tolkning.

Ger dig en enda chans

Vad som gör ”Titan souls” speciellt är hur det bara ger dig en enda chans. Du har en pil, ett liv och ett mål, precis som din motståndare. Fokus vilar på precision och strategi – även om chanserna till framgång ofta kan upplevas som slumpmässiga. Långt in i spelet upptäcker jag hur tillbakadragandet av min pil kan utnyttjas till min fördel istället för att bli en akilleshäl. Titanen faller och skärmen blir vit. En sekund som förändrar allt.

Blodig på marken

Något senare uppstår ögonblicket då mina reflexer inte räcker till. Bågen spänns och jag ska precis skjuta mot den kritiska punkten. Istället bryts det vackra soundtracket hastigt och tystnaden lämnar mig blodig på marken. Jag påminns om hur det avgörande ögonblicket ger min fiende lika stor chans till överlevnad som mig själv. Hur en till synes vinnande strategi lika gärna kan bli en pusselbit i min egen död.

”Titan souls” är ett spel som får en att skrika och kasta kontrollen i marken av ren frustration. Men det är också här, i stunderna då vi kokar av raseri, som vi befinner oss på tröskeln till det riktigt storartade. Så länge vi lägger ifrån oss den vita flaggan, biter ihop – och laddar om.

Emma Kujansuu