Rappt och vasst – men jämntjockt
Publicerad 2013-08-09
Från dova soulballader till ilsken rapp.
Daniel Adams-Ray är ett ess på att utnyttja sin pipa, och överraskar dessutom med en Petter-duett.
Det är inte direkt de bästa förutsättningarna han har, Daniel Adams-Ray.
När han kliver upp på scenen som en av festivalens första akter har inte publiken riktigt hunnit strömma till. Regnet duggar. Stämningen är sval. Dessutom gör han snabbt klart för oss att det inte kommer bli fråga om något publikfrieri.
Visar självsäkerhet
Uppbackad av sitt vitklädda band och sina fem körsångare, spelar i stället Adams-Ray sina nyskrivna låtar live för första gången. Och han gör det med en självsäkerhet och styrka som suddar bort alla spår av barnsjukdomar.
Det som är mest imponerade med Adams-Ray är hans förmåga att utnyttja kapaciteten i sin röst. Han växlar obehindrat mellan smäktande soulballader och vass, ibland aggressiv, rapp.
Stundtals känns dock spelningen något jämntjock. Det nya livematerialet är förvisso välrepat, men behöver nog mer tid att växa innan det kan lämna några större intryck.
Höjer temperaturen
Adams-Ray bjuder på gästspel av rapparna Organism från MBMA och Petter, till publikens stora förtjusning. ”Gryningspyromanen” blir också ett höjdarnummer där Adam-Rays musikalitet kommer till rätta.
När han slutligen kliver av scenen till tonerna av ”Gubben i lådan” har temperaturen i Slottsskogen höjts rejält.
Daniel Adams-Ray
Plats: Flamingo-scenen, Way out West. Längd: Cirka 60 minuter. Bäst: I ett mellansnack passar han på att ge en känga åt SD. Sämst: Den lite lama inledningen gör inte resten av spelningen rättvisa.