PRESENTERAS AV

Håkan Hellström: ”Jag måste nypa mig i armen ibland”

Efter åtta plattor är Håkan Hellström folkkärare än någonsin

ROCKBJÖRNEN

Han fyller arena efter arena. Slår publikrekord efter publikrekord. 

Det är mycket nu för Håkan Hellström. Men de tre barnen håller honom på jorden och hind­rar honom från att sväva iväg.

I ett år har vi jobbat för att få till intervjun. Under det senaste halvåret har det gått från envägskommunikation till ”lovande”. Sedan har vi faktiskt ett datum. Och ett klockslag.

Så, när Håkan Hellström ringer upp på utlovad tid är jag förberedd.

– Hallå. Jag heter Håkan. Hellström.

Som om det finns någon annan Håkan för närvarande. Under de senaste åren har Sverige drabbats av en långvarig Håkanfeber. Ett feberrus som aldrig verkar ta slut. Nu är det även Norges och Tysklands tur, i den utvidgade turné som tog sin början i Berlin den 27 maj och avslutas på Ullevi den 29 juli.

Håkan Hellström och Erik Lundin i Berlin.
Håkan Hellström och Erik Lundin i Berlin.Foto: BRITTA PEDERSEN

– Just nu gör vi inte så mycket annat än repar. Vi repar väldigt mycket. Det har varit ett intensivt år, vi började redan förra året att repa inför Ullevi och höstturnén. Och enligt vad jag förstod var det många som inte kom in då, så nu vill vi att alla som vill ska få en chans, förklarar Håkan Hellström.

Döttrarna och jag såg dig på Globen i december. Stämningen i publiken var fantastisk. Och du och bandet verkade ha lika roligt på scenen …

– Vi trivs väldigt bra ihop, vi i bandet. Vi har alltid så roligt tillsammans, det har blivit en stark vänskap under årens lopp. Men det du säger om stämningen i publiken, det är alltid så glädjande att höra! Det är exakt så jag vill att det ska vara. Det gör mig faktiskt ännu mer glad att höra sånt än att någon säger att vi har snygga övergångar mellan låtarna.

Hud och Hellström går inte ihop. Inte sex och Hellström heller.

Då spelade du så att din skjorta sprack.

– Ja. Det minns jag mycket väl (skratt). Jag minns att jag försökte få ihop skjortan samtidigt som jag sjöng. Hud och Hellström går inte ihop. Inte sex och Hellström heller. Nä, några sexuella anspelningar kommer det inte att bli från scenen. Men jag kommer att spränga många skjortor i sommar också, det lovar jag.

Foto: BRITTA PEDERSEN

Förra sommaren öppnade han i New York och slog publikrekord på Ullevi, där han spelade inför 60 000 fans. En succé som upprepades under hösten, då han fyllde Globen. Och nu är det alltså dags igen.

– Jag vill ta vara på den här stunden som är just nu. Njuta av att det går så bra. Sen ska jag ju vara borta några år och skriva nya låtar.

Jag har hört att lejonhanen är en riktig drummel som lämnar sin familj på savannen och drar vidare. Sån är inte jag! Jag är mer som en lejonhona

Håkan Hellström är något så ovanligt som en artist som både lyckas med konststycket att fylla arena efter arena med en bred publik i alla åldrar. Folkkär är bara förnamnet. Under intervjuns gång ställer han nästan lika många motfrågor som han själv svarar på. Vänligt, nyfiket och öppet. Personligt och ödmjukt. Men även om det märks tydligt i de få intervjuer han ger att barnen är det viktigaste för honom, är det för­vånansvärt lite han pratar om privatlivet. I mars utökades klanen Hellström med ett tredje barn,
och i skrivandets stund är det fortfarande inte officiellt vad den yngste Hellström har för kön eller ska heta. Privatlivet värnar han om, och ändå känns han som en öppen bok.

– Det viktigaste för mig är att barnen har det bra. Jag är en lejonförälder. Men jag har hört att lejonhanen är en riktig drummel som lämnar sin familj på savannen och drar vidare. Sån är inte jag! Jag är mer som en lejonhona.

Stora ord används för att beskriva dig. ”Nationalskald” och ”folkkär”. Det känns som om alla är ”Håkan” med dig. Så hur beter du dig för att inte drabbas av hybris?

– Eh … Det är just det. Jag har tre barn. Vardagen kastar sig över en så fort man kommer hem igen efter en spelning. Att spela på Ullevi tre gånger säger inget om hur man är som person.

Foto: BRITTA PEDERSEN

Här ger sig Håkan Hellström in i vindlande funderingar över psykets sätt att vara. Över vad motsatsen till hybris är, att det självklart kräver en viss portion självkänsla för att över huvud taget våga uppträda inför folk, men ändå inte.

– Det vore en helt annan sak om jag skulle stå där och hålla före­drag. Jag minns att jag avskydde att hålla föredrag i skolan! Det var obeskrivligt hemskt. Då kan jag lova att det är en helt annan Hellström man får se.

Så hur känns det då, att stå där inför ett fullsatt Ullevi, med 60 000 i publiken som kommit för att lyssna på dig?

– Du kommer att få det tråkigaste svaret du kan tänka dig, men det finns inget annat sätt att beskriva det på: Det känns fantastiskt. Det finns väl inget starkare ord än fantastiskt? Exakt så känns det. Egentligen spelar det inte så stor roll om det är 60 000 som lyssnar eller när vi bara repar
i bandet.


Håkan Hellström lever ett liv som han trivs med, det är svårt att undgå att märka det. Ena stunden vardag med skola, förskola och bebisvyssjande. Andra stunden oändliga publikhav och special­bilagor som säljer slut på nolltid. Men själv ser han sig inte som en offentlig person. Att han är Håkan med hela svenska folket är inget han grubblar särskilt mycket över. Timmen före en spelning laddar han och bandet upp med musik på högsta volym i logen. En hjärntvätt bestående av gamla Stones­låtar, reggae och soul.

Jag har fått problem med närminnet, så jag måste hålla mig klar i huvudet. Jag glömmer låttexterna

– Då är det lite som att vara på fest. Inte så att vi super, jag kan inte dricka något alls inför spelningar, men ändå feststämning. Jag har fått problem med närminnet, så jag måste hålla mig klar i huvudet. Jag glömmer låttexterna. Har fått problem med det. Det är så många texter att hålla reda på nu för tiden.

Då är det tur att publiken håller reda på dem åt dig.

– Ja, verkligen! När det är en stor publik som sjunger med, då måste jag nypa mig i armen ibland, det känns overkligt.


Lika enkelt som det är att väcka glädjen inför en spelning, menar Håkan Hellström, är det att varva ner efteråt. Trots att hans spelningar oftast blir till flera timmar långa folkfester, kan han stänga av och gå hem till sitt efteråt.

Ibland blir det kanske en kaffekask, några droppar sprit i kaffet, men inte mer.

–  Helst av allt vill jag gå ut i publiken och fråga om jag får hänga med dem vidare till efterfesten. Så blir det ju inte. Tyvärr är det oftast så att jag häller upp en kopp kaffe och går hem. Det tar bara några minuter att varva ner. Ibland blir det kanske en kaffekask, några droppar sprit i kaffet, men inte mer.


Jag har alltid gillat gamla människor. Vi är ganska lika varandra

För Håkan är det fortfarande musiken som är det viktigaste. Spelglädjen går nästan att ta på, så också nu under vårt samtal när han bara pratar om att uppträda. Och kanske är det också hemligheten bakom att han lockar en så bred publik. Att publiken består av tre generationer, som alla verkar få ut lika mycket av konserterna. Han kastar sig obesvärat mellan visor och rock och spelar fortfarande då och då på ålderdomshem.

– Jag har alltid gillat gamla människor. Vi är ganska lika varandra. Dessutom gillar vi samma låtar. Ofta tänker de väl mest att ”vad är det här för konstig trubadur som dykt upp” men man märker hur de skiner upp när jag spelar de låtar som de gillar, Jag har bott vid en landsväg och så.

Och så spelar du på barnsjukhus ibland?

Foto: BRITTA PEDERSEN

– Ja just det. Jag har en kompis som är sjukhusclown och jag har frågat om jag får hänga med. Det får jag göra ibland.

Vägen till den ofattbara framgången har varit lång. Han började som lite av en outsider. En musik­intresserad spinkig grabb med talfel och lapp framför ena ögat som spelade på kastruller där hemma i villan i Västra Frölunda. Inför årskurs sju bytte han och brodern Tomas skola, till Göteborgs Högre sam­skola. Det var också här han träffade Henrik Berggren och Daniel
Gilbert, bytte ut kastrullerna mot riktiga trummor och blev trummis
i Broder Daniel. 1989 gjorde bandet sin första spelning, men Håkan Hellström höll sig i bakgrunden, även om åren med Broder Daniel var kaotiska. Fem år senare, 1994, hoppade Håkan av för att börja som trummis i Honey is Cool. Efter några år gick Håkan Hellström tillbaka till Broder Daniel, men 2000 slog han igenom med dunder och brak på egen hand. När Känn ingen sorg för mig i Göteborg släpptes var det början på ett segertåg som pågår ännu, 17 år senare.

– Det jag varit med om har passerat mina vildaste drömmar. Jag vågade ju inte ens drömma om att göra en egen skiva. Nu har jag varit i New York, i Brasilien och jag har spelat på Magasinet. Det var sånt jag drömde om.


På frågan om vad han skulle ha blivit om han inte blivit musiker blir han tyst en lång stund.

– Det där var ju jobbigt. Jag hade aldrig någon utstakad väg. Även om jag verkligen ansträngde mig maximalt i skolan har jag inget läshuvud. Den enda kvalitén jag har, det är oxkraft. Att få lyfta och bära saker, det gillar jag.

Jag har två väldigt insektsliknande ben

Håkan funderar lite till. Kommer fram till att han nog skulle göra sig som grovarbetare, för ”även om han är lite tunn så är han ganska stark.” Gör ett tankehopp.

– Det är märkligt det där. Att jag är så tunn. Jag har två väldigt insektsliknande ben. Jag saknar bara ett par tunna fladdriga vingar så skulle jag nog flyga iväg, precis som en insekt.

Det hade varit något. Om du bara vecklade ut ett par insektsvingar på sommarens spelningar och flög iväg …

– Ja, det hade verkligen varit oväntat. Mer oväntat än att en skjorta spricker.

Många som utåt sett verkar ha allt, pratar mycket om balans i livet. Känner du att du är där? Tre barn, varav en bara är några månader. Stora turnéer.

– Finns det något som heter balans i livet? Jag känner ingen som har det. Om någon har det receptet så får den gärna dela med sig av det till mig. Ja, det receptet skulle jag verkligen vilja ha.

Så, är du i hamn nu? Har du inga drömmar kvar att uppfylla?

– Jo. Nu drömmer jag om nästa låt. Och att det ska gå bra för barnen. Det är det viktigaste. Att mina tre barn mår bra.

Det är hög tid för Håkan att flyga vidare. Intervjun har pågått dubbelt så länge som planerat och i replokalen i andra änden av Göte­borg väntar bandet. Det är dags för ännu en repetition. Om bara några dagar ska allt sitta som en smäck, också texterna. Även om Håkan naturligtvis hoppas på allsångshjälp från publiken.

Foto: BRITTA PEDERSEN
FAKTA

Håkan Hellström

Namn: Håkan Hellström.

Ålder: 43 år.

Familj: Sambon Natalie Davet, sönerna Sigge, 12, och Julius, 9 samt bebis född i mars.

Bor: I Göteborg.

Album: Känn ingen sorg för mig i Göteborg (2000), Det är så jag säger det (2002), Ett kolikbarns bekännelser (2005), Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat (2005), För sent för edelweiss (2008), 2 steg från Paradise (2010), Det kommer aldrig va över för mig (2013), Du gamla du fria (2016).


Här kan du se Håkan i sommar

Foto: ERIK MÅRTENSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN

9 juni Stockholm, Stadion.

10 juni Stockholm, Stadion.

16 juni Gävle, Gasklockorna.

17 juni Umeå,Campus Arena.

24 juni Bergen, Bergenhus­festning.

25 juni Oslo, Osloparken ved
Vigelandmuseet.

7 juli Örebro, Brunnsparken.

8 juli Karlstad, Mariebergsskogen

15 juli Borgholm, Borgholms Slottsruin.

22 jul Malmö, Mölleplatsen.

28 juli Göteborg, Ullevi.

29 juli Göteborg, Ullevi.