Mattias Kling: Jaha – dags för en repris...igen

Trotjänarna gör Sweden Rock till Sveriges mest framgångsrika

KARLSHAMN. Egentligen skulle jag här kunna reprisera en av mina texter från tidigare år.

Det hade varit helt rimligt.

För det är ungefär så Sweden Rock gör.

För ett år sedan skrev jag, mitt under brinnande festival, en ­krönika som satte Blekinge­evenemangets ständiga framgångar i händerna på dess mest hängivna trotjänare:

”Det är de som är arbetshästarna bakom Blekingeevenemangets framgångssaga. De som dyker upp med sina campingstolar även då programmet, som i år, är tunt på gränsen till genomskinlighet. De kanske har hängt med 25-årsjubilaren sen starten som Sommar­festivalen i Olofström 1992, måhända dykt upp några år senare i samband med flytten till Norje havsbad. Det viktiga är inte när de anslöt sig, utan att de har stannat. Att deras semester är blott datumstyrd, oavsett vilka ess festivalens bokningsansvariga lyckas dra fram ur rockärmen”, hette det då – ett resonemang som bär ungefär samma relevans även 2017.

För även om Sweden Rock aldrig har hört till de genremässigt mest progressiva eller nyhetsstyrda arrangemangen i landet är årets headlineuppställning av en karaktär som bär klara ”Måndag hela veckan”–drag.

I kväll avrundas festiviteterna på största scenen av Aerosmith (vilket de även gjorde 2007 och 2010), fredagens dragnummer The Scorpions har besökt festivalen såväl 1999 som 2004 och 2007, medan In Flames hade ­huvudaktrollen för åtta år sen. Repris, på repris, på repris.

Förvisso finns det även i år några ögonbrynshöjare i de något lägre divisionerna. ­Exempelvis ska det bli intressant att se hur väl Little Stevens soulrock tas emot av en ­publik nappfödd på tuffare ­tongångar, hur engångs­föreställningen Sweden Rock Symphony ­Orchestra egentligen ter sig eller om Rock ’n’ Rolf Kaspareks flaggskepp Running Wild fortfarande har torrt krut i kanonerna.

Sånt har vi de trogna besökarna att tacka för. De där veteranerna som dyker upp år efter år med sina camping­stolar, skinnhattar och sitt försiktiga mogen­diggande och därför fyller på bokningskassorna.

Det är de som gör att även en repristyngd festivalupplaga redan på förhand nära nog har lapp på luckan. Och som gör att Sveriges mest konsekventa festival också hör till dess mest framgångsrika.


5 hårda måsten på Sweden Rock

Aerosmith (Festival stage, i kväll kl 22.15)

2007 var de kanon – tre år senare ett svårbegripligt spektakel. Bostongruppen har med andra ord spridda skurar att mäta sig mot, på detta vad sägs vara dess sista gig i Sverige någonsin. Oavsett om detta är ”aero vederci” från gifttvillingarna ­Tyler och Perry – deras dragplåstershow i afton är svår­missad.

Clutch (Rock stage, i morgon kl 17.30)

Gruppen som gör stor rocklyrik av gurglande struplätet (hör 2013 års ”Earth rocker” för ­bevis) hör till en av världens bästa liveakter. Punkt. Och
med väldigt stora versaler. Grovarbetarna från Maryland gör rock som tyr sig till få genrer, ­el­ler alla ­simultant.

Edguy (Rock stage, i kväll kl 00.05)

Du har inte riktigt levt innan du har sett Markus Larsson ystert tjoa med i ”Lavatory love machine”, ”Superheroes” eller ”Vain glory opera” i den sena Blekingenatten. I år gör Kirunas finest emellertid walk over, så vi får nöja oss med sammetsrösten ­Tobi från tyska Fulda i stället.
Det är ju knappast det sämsta.

Primus (Sweden stage, i dag 17.45)

Har en gjort ledmotivet till en av de bästa samtidssatirerna någonsin – tv-serien ”South Park” – är en för evigt dyrkansvärd. Det är sen gammalt.

Sweden Rock Symphony Orchestra (Festival stage, lördag kl 16.00)

Det här kan ju bli lite vad som helst. En 48 huvuden stark symfoniorkester under ledning av dirigent Ulf Wadenbrandt ska guida publiken och vokalister likt Joe Lynn Turner (ex-Rainbow/Yngwie Malmsteen), Tarja Turunen (ex-Nightwish) och Joacim Cans (Hammerfall) genom hårdrockshistorien. Det får bli hur det vill, unikt så det smäller är konserten i vilket fall som helst.