Värdigt, mäktigt och tidlöst

– Kul att så många kunde komma i kväll. Det var ju en del på tv.

Säger Andreas Mattson, och det är talande för kvällen. Väldigt många som hade nåt slags roll på den sprudlande kreativa popscen som i början av 90-talet hade sitt nav på Skånegatan i Stockholm är på plats. Klassåterträffskänslan är påtaglig.

Bästa bandet

Just Popsicle, de evigt tjuriga och stilmedvetna, kändes för bara några månader sedan som det band från den eran som var minst benäget att göra comeback.

Kanske främst för att de var bäst.

Men nu står de här, för att få sätta en snyggare punkt än den inför en gles samling ointresserade 16-åringar i Gällivare 1999.

Och visst. Det är inte riktigt samma energi som förr, inte riktigt lika tajt i de snabbare inledningsnumren, och en del av kvällen handlar ofrånkomligen främst om publikens minnen.

Briljant klimax

Men Popsicle väljer några låtar in i setet att fokusera på sina ballader, som Fredrik Norbergs ”American poet” och Mattsons ”Make up”, och då händer något. Det låter värdigt, mäktigt och helt tidlöst, och när bandet märker att det fungerar får de fyr på ”Hey princess” av bara farten. För att nå ett elegant klimax i en briljant, rent furiös version av ”Sandy”.

Det har bara gått en dryg timme när Popsicle lämnar scenen. Men det är precis som förr, det också.

De lämnade oss alltid hungriga.

Därför är det säkert helt rätt att verkligen säga adjö för gott nu, när de visat att de fortfarande kan.

Popsicle

Håkan Steen