Jublande cool funkfest med Anderson Paak

avHåkan Steen

1 av 5 | Foto: CAROLINA BYRMO/AFTONBLADET
Anderson Paak får i gång stor show på Annexet i Stockholm.

KONSERT När Anderson Paak gräver djupt i hiphopens alla rötter får han till en lika jazzigt cool som funkigt underhållande soulfest.

Han kommer rent av undan med att vara den sjungande trummisen.


Anderson Paak
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 2500. Längd: 78 minuter. Bäst: ”Trippy” och ”Put me thru”. Sämst: Han är möjligen lite för förtjust i sitt eget trumspel.


Alla vet ju att trummisar inte ska sjunga. Levon Helm i The Band är ett undantag och Don Henley i Eagles eventuellt ett till men ett band brukar ofta vara rejält snett ute när det är takthållaren som även sköter det vokala.

Främst för att det helt enkelt inte ser bra ut. Och band som inte bryr sig om hur saker och ting ser ut brukar sällan vara värda att lyssna på.

Brandon Paak Anderson från Oxnard i södra Kalifornien är inte bara rappare, låtskrivare och producent utan också väldigt mycket trummis. Han flänger fram och tillbaka mellan scenkanten och sitt högt upphöjda trumset, och när han väl sitter där lyser han så mycket och slänger ur sig sina snabba rim och softa sångmelodier över ofta ganska avancerade synkoperingar med en så sensationell självklarhet att det faktiskt blir riktigt kul att beskåda.

Särskilt som hans band – The Free Nationals – ramar in med trumpet, piano, percussion och ett för genren sällsynt dynamiskt sväng.

När Anderson Paak slog igenom med sitt andra album ”Malibu” för tre år sedan kallades han på sina håll hiphopens nästa stora stjärna. Han lyckades koka ihop sina spretiga rötter i soul, jazz och gammal g-funk med en samtidskänsla nästan lika stark som hos Kendrick Lamar.

På Annexet blandar 33-åringen låtar därifrån med spår från höstens album ”Oxnard”, sidoprojektet NxWorries och hits han varit med på, som Kaytranadas ”Glowed up” och i fjol bortgångne Mac Millers ”Dang!”.

Paak stagedivar, skryter om sin nyvunna Grammy och bjuder in uppvärmaren Tayla Parx i kaliforniskt grooviga ”Tints”, med palmer och sol på backdropen.

Han slänger sig häpnadsväckande ledigt mellan jazzigt fri gräsrökarfunk i ”Trippin’”, fuktig sängkammarhiphop i ”Suede” och det Stevie Wonder-jublande soulpartyt ”Put me thru”.

Jag har kanske upplevt sentida hiphopshower med större djup och fler dimensioner men det musikaliska underhållningsvärdet går sannerligen inte att klaga på.

Där befinner sig Anderson Paak i långa stunder på ren The Roots-nivå.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM