Självutlämnande och nytänd Lil Wayne

avPer Magnusson

Foto: Jonath Mathew/ROCKFOTO
Lil Wayne vid en konsert på Globen 2013.

ALBUM Den ständigt försenade ”Tha Carter V” är en kär påminnelse om vilken älskvärd figur rapparen Lil Wayne fortfarande kan vara.


Lil Wayne
Tha Carter V
Young Money/Universal


HIPHOP I backspegeln framstår Dwayne Michael Carter Jr som en viktig anledning till att hiphopen reste sig igen efter en tids stagnation. Han var en av de första att anamma autotune och en mer sjungande, poppig rapstil.

Hans ”Tha Carter”-serie, som kulminerade med sin tredje del och hiten ”Lollipop” 2008, banade väg för en ny generation rappare. Det är svårt att tänka sig en Drake, Future eller Lorentz utan Weezys förarbete.

I dag är den nyblivne 36-åringen mer av en veteran och det har blivit allt glesare mellan hans stora stunder, ja, hans stunder över huvud taget.

Vi är nu framme vid femte kapitlet av ”Tha Carter”, det första sedan ”Tha Carter IV” från 2011. Albumet, ständigt försenat efter dispyter med mentorn Birdman och bolaget Cash Money Records, skulle ha släppts redan 2014.

I november 2012 sa Lil Wayne att albumet skulle bli hans sista och påannonserade sin egen pension vid 35. Han ville fokusera på sina fyra barn i stället. Drake twittrade om albumet redan 2014 och sedan dess har sportfanet Lil Wayne bland annar använt sig av idrottsjärnor som före detta Los Angeles Lakers-spelaren Kobe Bryant för att haussa skivan.

Vissa av låtarna har flera år på nacken, andra ska ha färdigställts precis före släppet. Oavsett vilket: här finns kvalitet som nog få förväntat sig av ett nytt Lil Wayne-album 2018. Musiken har tveklöst tjänat på att ligga i ofrivillig träda.

Lil Wayne rappar med gammalt hederligt fokus. Han låter liksom förbluffad över vad hans egen röst är förmögen till. I stället för att försöka hålla jämna steg med trap-samtiden fokuserar han på att förädla sitt eget arv.

”Tha Carter V” – snudd på 90 minuter och 23 låtar lång – skulle ha tjänat på att kortas något. Men helheten är ändå överraskande stark och här finns flera stunder som förtjänar särskilda omnämnanden.

Bäst är Wayne när han tar fram sin basigaste röst och sjunger så fint han bara kan genom hårt slående autotune – som han gjorde på ”Tha Carter”-föregångarens ”How to love” för sju år sedan. Här gör han det i ”Dark side of the moon”, en söt duett med en r’n’b-glimrande Nicki Minaj, och i ”Mess”, i vilken Wayne röker och strör bekännelser över en akustisk gitarr.

Kendrick Lamar använder en rad olika röster i det Eminem-inspirerade inhoppet i den frenetiskt stegrande ”Mona Lisa”, som spelades in redan för fem år sedan. Och ”Perfect strangers” låter som ett långt uppslitande parterapisamtal.

Emotionella interludes signerade Lil Waynes mamma Jacida, som även pryder omslaget, förstärker den personliga känslan som alltid präglat hans musik. Liksom när 19-åriga dottern Reginae Carter sjunger den söta refrängen i ”Famous”.

Men allt överskuggas av sista spåret – den Sampha-samplande ”Let it all work out”, där Lil Wayne för första gången berättar att han försökte begå självmord när han var 12 år – en händelse han alltid refererat till som en olyckshändelse:

”I found my momma’s pistol where she always hide it/Too much was on my conscience to be smart about it/Too torn apart about it, I aim where my heart was pounding”.
BÄSTA SPÅR: ”Dark side of the moon”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Hiphop

Lil Wayne

Eminem