The Darkness badar i humor och överdåd

Publicerad 2019-10-04

Den moderna rockens spexmästare har återuppstått.

ALBUM The Darkness ger ännu en uppvisning i excesser och febril falsettsång. På både gott och ont.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
The Darkness
Easter is cancelled
Cooking Vinyl/Playground


HÅRD ROCK Vid millenieskiftet genomgick musikklimatet flera stora förändringar.

Skivförsäljningen dippade rejält när mp3-formatet gjorde braksuccé. Pojkband började betraktas som blasé, medan nu metal-genren fick ett rejält uppsving och näst intill hade monopol på musikvideos på MTV.

Mitt i allt detta föddes The Darkness.

Det brittiska rockbandet blev ett hatälskat hushållsnamn med singeln ”I believe in a thing called love”, och klättrade på topplistor världen över med debutalbumet ”Permission to land”.

Sångaren – tillika falsettsångens okrönte konung – Justin Hawkins gjorde ett så starkt intryck på hemmaplan att han år 2005 förevigades med en vaxdocka på Madame Tussauds i London.

Sedan gick det snabbt utför.

Bandet upplöstes året därpå, för att sedan återuppstå fem år senare. Utan att göra något större väsen av sig.

Passande nog framställs frontmannen som en rippad Jesus fastspikad på korset på omslaget till bandets sjätte skiva ”Easter is cancelled”.

Och humorn tar inte slut där.

Under ”Heavy metal lover”, en semi-ballad som blandar akustiskt gitarrlir med uppskruvad thrash, skrattar jag högt till textrader som ”Even your pyjamas are black” och ”You look so happy when you’re carving meat”.

Man ska däremot inte avfärda The Darkness som ett löjligt plojband – då gör man sig själv en björntjänst.

För det går inte förneka hur hejdlöst medryckande bandets extravaganta rock delvis är.

Ibland levererar Justin och brorsan Dan Hawkins riff så läckra att jag nästan tappar hakan. Titelspåret och inledande ”Rock and roll deserves to die” i synnerhet badar i sköna gitarrslingor.

”Deck chair” å andra sidan låter som en ohelig – men charmig – allians mellan Freddie Mercury, Muse och Deep Purple.

Men med det sagt kan jag inte undgå att fundera på hur kvartetten skulle låta om de lade i en lägre växel.

Jag syftar främst på frontmannens yviga falsettsång, som ofta blir olidligt intensiv. Lika mycket nu som i början av 2000-talet.
BÄSTA SPÅR: ”Heart explodes”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Följ ämnen i artikeln