En skiva som ingen vill ha av Sturgill Simpson

avHåkan Steen

Foto: Semi Song
Sturgill Simpson överraskar sin publik på nya albumet. För att uttrycka det milt.

ALBUM I teorin är det lätt att tycka om ”Sound & fury”. I praktiken blir det betydligt svårare.


Sturgill Simpson
Sound & fury
Elektra/Warner


ROCK Sturgill Simpson har aldrig intresserat sig speciellt mycket för renlärighet. Hans musik har alltid varit minst lika influerad av soul som av country. På förra albumet, det utsökta ”A sailor’s guide to Earth”, var en cover på ungdomshjältarna Nirvanas ”In bloom” ett av de centrala spåren.

Det är ju till stor del därför som man gillar Simpson, Jason Isbell och Chris Stapleton. Som lätt motvilliga förgrundsfigurer för vad som skulle kunna kallas en ny generation av outlawcountry låter de det märkas att det finns en värld bortom Nashvilles bredaste gator, både i musik och texter. Så till den grad att det ofta känns förminskande att bara beskriva dem som country eller ens americana.

Och rent generellt gillar man ju alltid och av princip tjurskallar som vågar ge blanka fan i vad branschen och publiken förväntar sig av dem.

Således borde jag omfamna Sturgill Simpsons fjärde album ”Sound & fury” med hull och hår. Och rent teoretiskt gör jag nog egentligen det, på samma sätt som jag kan piggas upp av att Neil Young har gjort skivor som den elektroniska ”Trans” eller det besynnerliga temaalbumet ”Greendale”.

På de plattorna finns musik som ingen ville ha av Neil Young, men han gjorde den ändå, för det var dit som hans kreativitet just då styrde honom.

Därmed inte sagt att jag tycker att det är speciellt bra skivor. Jag gillar att de finns men tycker det är rätt skönt att slippa lyssna på dem.

Precis så vet jag att jag kommer att känna för ”Sound & fury” så fort jag har satt punkt för den här texten.

För det är garanterat inte det album som någon vill ha av den 41-årige sångaren och låtskrivaren från Kentucky. Det är omöjligt att beskriva som vare sig country eller soul.

I en läsvärd New York Times-intervju kallar han själv skivan för ”a sleazy synth-rock dance record” och droppar en så spretig samling inspirationskällor som John Mayall & The Bluesbreakers, Bee Gees, Cheap Trick, T Rex, La Roux och Wu-Tang Clan.

Stora delar av albumet låter de facto som en skevare, skränigare, mer tungfotad och betydligt mindre fyndig och hitbenägen version av den sortens rejält synth- och sequencerprocessade Texas-boogie som ZZ Top levererade på albumet ”Afterburner” 1985.

Den gnissliga gitarronanin flödar ofta rejält mycket för länge och Simpson filtrerar sin sång genom allehanda flippad elektronik. ”Make art not friends” är en synnerligen talande låttitel.

Givetvis släpper han parallellt med albumet även en tecknad Netflix-film i japansk animé-stil.

Ska vi döma av texterna är skivan inte minst ett rejält ”fuck you” riktat mot den bransch som han trots – eller kanske främst på grund av – all framgång på senare år har ett så kluvet förhållande till. ”Therapeutic indignation” är hans egen beskrivning av lyriken, detta var något som han var tvungen att få ur sig för att kunna fortsätta titta sig själv i spegeln.

Således finns kanske inte lika mycket allmängiltiga insikter för gemene lyssnare att bära med sig från dessa texter som det gjorde på den episka ”A sailor’s guide to Earth”.

Men ibland hittar Simpson helt rätt även i den här udda miljön.

Den märgfulla balladen ”All is said and done” balanserar elegant mellan den gamla och nya Sturgill-världen.

I ”Mercury in Retrograde” hör vi åter berättaren Simpson, i en välformulerad uppgörelse med allehanda branschidioter till ett slags analogsynthploppande pubrock som en inspirerad Nick Lowe med glädje hade kunnat spela in.

Och ”Last man standing” är en småkul rocker som förmodligen kan pigga upp rejält från en scen.

Så missuppfatta mig rätt. Sturgill Simpson fortsätter att vara en av vår tids mest angelägna artister, kanske rent av mer så efter den här kufiga skivan.

Konserten på Vasateatern i Stockholm i januari är således alltjämt en av vinterns hetaste biljetter.
BÄSTA SPÅR: ”Mercury in Retrograde”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM