Hjärtskärande soul

Markus Larsson

Musik som Markus Larsson skulle kunna ta en kula för

Take me to the river: A southern soul story 1961–1977 (soul)

Det finns musik som jag skulle kunna ta en kula för.

Och de här låtarna och balladerna har för alltid tatuerat in sina namn i hjärtat.

Boxen är tre cd-skivor tjock och ger en subjektiv version av soulhistoriens mest klassiska epok. Med ett lysande undantag – Joe Simons "My adorable one" – är allt inspelat i olika studior söder om The Mason-Dixon Line, USA.

De som har sammanställt boxen vet att de lika gärna hade kunnat välja ut 75 andra låtar. Historien hade ändå blivit lika stark. Men den oemotståndliga känslan av att ens närmaste vän spelar upp sina personliga favoriter är lådans behållning.

Här finns givetvis några av de mest självklara inspelningarna med Aretha Franklin, Al Green, Otis Redding och Sam & Dave. Men här får även sagans fantastiska fotnoter – alla artister som aldrig lyckades klättra upp ur marginalen – en lika stor plats.

Bill Brandons "Rainbow Road" och Thomas Baileys oerhörda deep soul-raritet "Wish I was back" är två eviga bevis på att den största och mest hjärtskärande soulmusiken alltid växer långt ute i skuggan.

Musiken får Bibeln att känns lika lättviktig och onödig som en dammråtta.

Bästa spår: Bara ett? En omöjlig uppgift, dude.

Markus Larsson