”Vi kommer att vara bättre än någonsin”

The Ark återförenas – men bara för en sommar: ”Vi är sugna på att stå på scen igen och spela låtarna vi älskar”

Publicerad 2020-02-14

The Ark är tillbaka. I sommar gör de stor Sveerige-turné med start på Lollapalooza i Stockholm.

Tro det eller ej men The Ark är tillbaka. Åtminstone för en sommar.
Med start på Lollapalooza i Stockholm kommer de att åka runt i landet och försöka vara mer The Ark än någonsin.
– Men det här sker helt på nostalgikontot. Vi blir inte ett aktivt band igen, förklarar Ola Salo.

I september är det nio år sedan The Ark tackade för sig med en spelning för ett nästan mer än fullsatt Gröna Lund i Stockholm.

20 år efter starten hemma i småländska Rottne och elva år efter genombrottet med singlarna ”Let your body decide”, ”It takes a fool to remain sane” och albumet ”We are The Ark” tog ett av landets mest spektakulära och slagkraftiga rockband genom tiderna farväl med en maxad final av glammiga hits, konfetti och eufori.

Avskedet hade aviserats redan året innan, och det kändes den där sensommarkvällen som att The Ark verkligen var klara. Det skulle aldrig bli något mer. Ola Salo pratade från scenen om att det nu var andras tur att ta allt som The Ark stod för vidare in i nya uttryck. ”Angelheads”, som The Ark-fansen kallades, hade rest från hela Europa och stod och grät tillsammans.

Icke desto mindre sitter nu en krögare, en möbeldesigner, en tandtekniker, en studioägare, en Augustifamiljen-trummis och en mångsysslande musikalstjärna i ett rum på Södra Teatern i Stockholm en snålblåsig morgon och förklarar att The Ark ska ut och spela rock igen.

Ola Salo, sångare i The Ark.

”Tillfällig återförening”

Hur kommer det här sig? Det kändes ju så definitivt när ni slutade.

– Det var det nog också då, säger Martin Axén, gitarrist.

– Och det är fortfarande definitivt i så måtto att vi inte blir ett aktivt band igen. Det här är en tillfällig återförening med anledning av lite jubileer. Det är 20 år sedan debuten, tio år sedan vi annonserade nedläggningen. Och det sker helt på nostalgikontot. En tillfällig grej under sommaren, förklarar Ola Salo, sångare och estradör.
Så det blir ingen ny musik då?
Ola: Nej, det vi är sugna på är att stå på en scen igen och köra de här låtarna som vi fortfarande älskar.

”Låtarna känns inte daterade”

Jag gissar att succén för din soloshow ”it takes a fool to remain sane” kan ha haft med saken att göra?
Ola: Ja, när jag tillät mig att göra en show helt baserad på Ark-musik kände jag att det både var väldigt kul och väldigt uppskattat. Att låtarna inte känns särskilt daterade trots att vissa av dem har tjugo år på nacken. Men jag har ju saknat de här killarna och vår gemenskap.
Ni andra var på premiären i Göteborg. Hur kändes det att se The Ark-låtarna framföras utan er?
Sylvester Schlegel, trummis: Det var väldigt spännande men en något schizofren upplevelse. Vi identifierar ju oss så mycket med de här låtarna. I ett litet inslag i showen dyker vi upp på skärmar, och i det momentet blev det extremt schizofrent.

”Ett kompisgäng”

När ni fanns kändes ni verkligen som ett band, som att ni umgicks väldigt mycket även vid sidan av scenen.
Lasse Ljungberg, basist: Vi bildade ju bandet när vi var tonåringar, så det speciella med The Ark är att det verkligen är ett kompisgäng som har vuxit upp tillsammans och formats av det här. Jag tror att det märktes utåt, både hur vi var privat som band och musikaliskt.
Ola: Men som med de flesta ungdomskompisgäng är det svårt att hålla den kontakten när man inte har naturliga skäl att ses. Vi har försökt att ses allihop åtminstone en gång i halvåret men det är ofta svårt att ens få ihop det. Så det här är väl också ett upplägg för att vi ska få möjlighet att hänga.
Blir det annorlunda att turnera när ni vet att det bara är den här turnén?
Jens Andersson, keyboardist: Jag hoppas att vi kan njuta av det mer nu. Det är så pass längesen vi spelade tillsammans så man har ett sug efter det.

”Tio år är lagom mäktigt”

Återföreningar kan ju lätt bli lite fel också. Jag vet att du, Jepson, sa i en intervju att det nog aldrig kommer att hända, för att ju längre man väntar…
Mikael Jepson, gitarr: … desto mäktigare blir det. Men det är nog så att tio år är perfekt, då är det lagom mäktigt (skratt). Jag sa kanske det för att jag märkte skillnad redan dagen efter sista spelningen. Helt plötsligt var det så otroligt många människor som aldrig hade sagt eller visat någonting som kom fram. ”Shit vad ni har gjort mycket för oss, tack så jättemycket för musiken”. Det var precis som att det blev lite mäktigare för att det inte fanns längre.

Det finns så klart alltid de som tycker att fenomenet återförening i sig är pinsamt. Men då får man också tänka på att vi har byggt en hel karriär på att göra saker som vissa tycker är pinsamma.

”Får väl äta upp det här”

Ola: Det finns så klart alltid de som tycker att fenomenet återförening i sig är pinsamt. Men då får man också tänka på att vi har byggt en hel karriär på att göra saker som vissa tycker är pinsamma. Jag kanske får äta upp det här men jag tror att vi kommer att vara bättre än någonsin.
Om ni skulle plocka ut någon händelse ur Ark-historien som ni spontant tänker på som extra rolig eller central, vad skulle det bli?
Martin: Det hände ju väldigt mycket spännande grejer för 20 år sen. Först att vi fick åka med Kent som förband, vi släppte en singel och märkte att den började spelas på radio.
Sylvester: Min första spelning var turnépremiären i Lisebergshallen som förband till Kent. Där gick vi från lokalband till någonting helt annat. Efter spelningen kom Ebbot (Lundberg) in i logen. Bara det var ju helt sjukt. Han tyckte att vår spelning (imiterar Ebbot) ”var som att se ’The Matrix’” (skratt).
Ola: När det nya millenniet, år noll, började var vi fortfarande nollor (skratt). Ett år senare stod vi och tog emot grammisar och ”It takes a fool to remain sane” utsågs till årets låt. Det var en otrolig förändring för oss, särskilt med tanke på att vi då hade hållit på i nio år.

”Fest och gravöl”

Hur var det den sista kvällen på Grönan efter att ni hade gått av scenen för sista gången?
Ola: Vi sprang av scenen och hoppade in i tre taxibilar i våra scenkläder och åkte hem till Sylles mamma i Enskede. Där hade vi en fest och gravöl. Det var väldigt speciell stämning. Och det var när vi satt där som vi fick reda på att den här signalen med vår sista konsert som skickats ut i rymden hade nått utanför solsystemet.
Jepson: Den är fortfarande ute i rymden. Vi får kolla upp hur långt den har kommit nu.

”Läskigt men hederligt”

Det var ingen som visste vad ni skulle göra härnäst?
Ola: Det var det som kändes lite läskigt men också på något sätt hederligt med vår nedläggning. Den gjordes inte för att det fanns en annan plan utan bara för att det kändes som rätt grej för The Ark. Och det var kanske sista chansen att undersöka om livet kunde innebära något helt annorlunda. Det hade nog varit svårare om vi lagt ned tio år senare.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Fem bilder ur karriären

Rockbjörnen 2001
Ola: ”Det här var en av mina mest berömda frisyrer, frohawken med röd tuppkam, som sedan Fredrik Ljungberg snodde. Av någon anledning tyckte jag att det var tjusigt att raka upp flikar. Det behöver man inte göra nu (skratt). Och så fick jag för mig att jag skulle raka av mig ögonbrynen. När jag började svettas och scensminket rann ner i ögonen förstod jag att ögonbrynen faktiskt har en funktion.”

”Där vi är e’re alltid roligast”-turnén ihop med Magnus Uggla och Håkan Hellström 2001
Martin: ”Det här var kanske sista konserten på den turnén så bytte vi kläder med varandra, helt enkelt.” Sylvester: ”Vi slog igenom samtidigt som Håkan och låg på samma skivbolag, så våra karriärer löpte ju parallellt väldigt mycket. Vi hade otroligt kul, och flera av dem spelar jag ju med i dag. Det hade jag kanske inte gjort utan den turnén.”

Maskerad på släppfesten för ”In lust we trust” 2002
Ola: ”Den här looken var kortlivad men stark. Vi hade ofta maskerader på våra releaseapartyn.” Jepson: ”Jag och Lasse var ute och hängde sent och på morgonen drog vi direkt till hotellet för att äta frukost. Så vi satte oss i de kläderna i frukostmatsalen. Det blev enorm uppståndelse.”

I New York 2005
Ola: ”Amerika-perioden var fantastisk, lite av en dröm. Vi spelade på klassiska rockställen som CBGB’s i New York och Troubadour i Los Angeles.” Lasse: ”Det har vi fått göra. Tänk att vi gjorde det.” Sylvester: ”Vår USA-karriär var perfekt. Vi var the next big thing men slog aldrig igenom på bred front, det var precis på gränsen. Skulle vi ha blivit större på riktigt kanske det inte varit lika magiskt.” Ola: ”Jag pajade ju det åt oss helt på egen hand.”

Presskonferens på Eurovision-finalen i Helsingfors 2007
Ola: ”Hände det här, alltså? Det var intressant att sitta på Eurovison-presskonferenserna. Väldigt konstiga frågor. Vi bestämde oss för att kapa svenska Melodifestivalen som en promotionplattform för vår platta, vilket vi lyckades bra med. Men vi hade inte räknat med att vinna, planen var att komma tvåa. Så jag kan väl känna att Eurovision mer var något vi var tvungna att göra. Vi blev nog inte helt förstådda där.”