Ariana Grande är både nyskapande och tråkig

Publicerad 2018-08-18

Både klichépop och starka känslor på Ariana Grandes   nya album.

ALBUM På ”Sweetener” är Ariana Grande två helt olika popstjärnor, den ena kommer från framtiden och den andra från 2005.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Ariana Grande
Sweetener
Republic/Universal


POP Låtarna på Ariana Grandes fjärde album kan delas in i två läger: de moderna och omoderna.

Allt beror på vem hon har jobbat tillsammans med.

I en intervju förklarade Pharrell Williams att terrorattacken under Grandes Manchester-konsert i fjol fick branschen att ta sångerskan på större allvar och skivbolaget att ge henne större utrymme att experimentera.

Men det är bara när hon får jobba med just Pharrell som detta blir tydligt.

Duons samarbeten på ”Sweetener” är snygg och lekfull trap-pop. De har inte spelat in några extravaganta popmelodier. Låtar som ”Blazed”, ”REM” och ”Successful” är i stället minimalistiska produktioner där Grande sjunger ledigt om oskyldiga förälskelser och villkorslös kärlek.

Men här finns också vackert diskreta rader om det fruktansvärda som hände i Manchester.

”The light is coming to give back everything the darkness stole”, sjunger 25-åringen bestämt i Nicki Minaj-samarbetet ”The light is coming”.

Titelspåret ”Sweetener” handlar om att hitta en ljusglimt i livet när allting gått åt helvete.

Och i ”Get well soon” har hon fastnat i en envis bubbla av ångest och misär:
”My body’s here on earth, but I’m floating”.

Rösten hörs i flera lager där varenda ett berör lika mycket.

Men Grande pendlar ständigt mellan vad hon själv vill göra och vad som förväntas av henne. Plockar man bort Pharrell känns resten av låtarna på ”Sweetener” som trista publikfriare, inte minst när Max Martin får sitta bakom spakarna tillsammans med svenska producentkollegan Ilya Salmanzadeh.

Då hoppar hon tio steg – eller tio år – tillbaka. Refrängen i ”Everytime” låter som att den plockats ur valfri låt på Mariah Careys 13 år gamla ”The emancipation of Mimi”.

Och singlarna ”No tears left to cry” och ”God is a woman” är klichérik pop med krystad falsett och stora men tråkiga refränger.

Undantaget är Salmanzadeh-producerade ”Breathin” där Ariana Grande försöker andas genom en panikattack.

”Just keep breathin’ and breathin’ and breathin’ and breathin’” sjunger hon och bevisar att hon bara behöver sin smäktande röst och sina stora känslor för att beröra.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik