Fiaskoljudet sänker Billie Eilish på Lollapalooza

Markus Larsson

helskärm

LOLLAPALOOZA Det spelar ingen roll att världens coolaste tonåring står på scenen.

Men det här pissljudet lyckas ingen.

Billie Eilish
Plats: Tower Stage, Lollapalooza, Stockholm. Publik: Hela festivalen, plus moms. Vissa behöver en lyftkran för att se något. Längd: 57 minuter. Bäst: ”You should see me in a crown” och ”Bury a friend”. Sämst: Ljudet. Det låter verkligen skit.

Kan inte minnas när det var samma förväntan i luften, samma elektricitet.

Det är det här första dagen av Lollapalooza handlar om.

Gissar att över 80 procent är på plats för att få en skymt av 17-åringen från Los Angeles.

Och det är lågt räknat.

Det känns som att hon kan göra en av årets konserter genom att bara ställa sig på scenen med sina dolkörhängen och ropa ”dah!”

Kanske hade det kunnat bli så också, men det fattas en liten men viktig detalj redan i inledande ”Bad guy”:

Det vore ju roligt, kanske till och med lite positivt, om man hörde musiken.

Det vore ännu roligare, kanske till och med jättekul, om man åtminstone kunde urskönja lite av sången över den klena basen och tunna trummorna.

Visst, ingen begär eller väntar sig att Billie Eilish ska sjunga som Adele eller Whitney Houston. Hon ska viska om att panga in häftklamrar i tungan över ockulta basgångar och skräckfilmsljud.

Ingen kan heller förvänta sig att få en hifi-upplevelse framför stora festivalscener, det är bara löjligt.

Men något är fel. Hurula, som uppträder precis innan på en av festivalens mindre scener, är en ylande orkan av modellen kategori fem i jämförelse.

Är ljudnivån möjligen anpassad för att inte blåsa ut öronen på de allra minsta kidsen?

Innan ”When the party’s over” sätter sig Billie ner och tackar alla som stannat kvar och lyssnat. Enligt henne själv har konserten varit full av ”train wrecks”, så något stämmer uppenbarligen inte.

Det är synd.

Med tanke på att ”When we all fall asleep, where do we go?” är en av årets i särklass bästa skivor hittills blir spelningen en skugga av vad Billie Eilish kan ställa till med under andra förutsättningar.

Och ibland är det ändå en väldigt bra skugga.

Hennes skumma popmusik får artister som Zara Larsson och Ed Sheeran att kännas som fabrikstillverkade glödlampor. Och då gillar jag ändå Zara.

Det är en välkommen oas av juvenil nihilism som lyckas krossa glastaket och ta sig upp på toppen av alla strömmade topplistor. Hon blir en välbehövlig och upplyftande spegelbild för en generation som mår dåligt, känner sig missanpassade, tappat all framtidstro och avskyr sig själv.

Allt det där som ingår i att vara ung.

Billie Eilish lyckas få hotfull och olycksbådande svartsyn att bli så mycket bättre och mer livsbejakande än all falsk peppsmörja.

En av konsertens lyckligaste höjdpunkter är när tiotusentals ungdomar tillsammans överröstar halva Stockholm genom den fyra ord långa och förtrollande allsången i ”Bury a friend”:

”I wanna end me.”

Det kunde ha blivit en klassiker.

Men på grund av den obegripliga och låga ljudmixen slutade det i en bra besvikelse.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik