De tidiga låtarna är starkast

Plats: Kägelbanan, Stockholm. Publik: 300, fullt. Längd: 80 minuter. Bäst: "Goldfinger". Sämst: "Candy". Fråga: Borde man inte införa nåt slags förbud mot tuppkam på tunnhåriga trummisar?

helskärm

Jag har ingenting emot att artister snor och lånar från varandra - melodier, textrader eller samplingar - bara de gör nåt kul med sin stöld, vrider till den, tillför nåt eget.

I "Candy" på senaste albumet samplar Ash stråkmelodin ur Walker Brothers fantastiska version av "Make it easy on yourself", men den fyller ingen funktion, då låten är för svag och opersonlig. Det blir bara irriterande att höra stor pop decimeras till halvhyggligt punkskrammel.

Men det är på nåt vis lite typiskt för Ash.

Den irländska kvartetten har alltid varit ett band som man gillat, om än aldrig älskat.

Tim Wheeler må kunna snyta ur sig några riktigt knäckande refränger per album men varje gång jag ser dem är det ändå alltid de tidiga sakerna, kanske allra främst "Goldfinger" och "Girl from Mars", som slår hårdast.

De har liksom svårt att komma vidare, att förfina sin grej.

Så även i kväll, där det tajt Ramones-larmiga dominerar lite väl mycket över de softare numren.

Vilka emellertid hör till de svagare låtarna, som exempelvis grooveförsöket "Submission". Så ett lite kortare set hade nog inte varit fel. Punkpop är ju av tradition som bäst då, när publiken lämnas hungrig.

Håkan Steen