Musikfestivalernas mamma: Monterey

1 av 4 | Foto: AP
Uppfann gitarrguden. Jimi Hendrix på scen under musikfestivalen i Monterey.
MUSIK

Markus Larsson om det magiska musikåret 1967 som såg musik­festivalen födas, könsnormer utmanas och svarta artister slå igenom

För en som inte var med är 1967 en dröm.

En hägring och fantasi.

Soundtracket till året som har blivit känt för ”The summer of love” finns på mängder av legendariska album.

Den självbetitlade debutskivan samt ”Strange days” med The Doors.

”Forever changes” med Love. ”Itchycoo Park” med Small Faces. ”The piper at the gates of dawn” med Pink Floyd. ”Moby Grape” med Moby Grape. ”Younger than yesterday” med The Byrds. ”Are you experienced?” och ”Axis:bold as love” med Jimi Hendrix Experience. ”Their satanic majesties -request” med The Rolling Stones. ”Disraeli gears” med Cream. ”Easter everywhere” med 13th Floor Elevators.

Jefferson Airplane, Bob Dylan, The Velvet Underground, Buffalo Springfield, The Monkees, -Laura Nyro, Nico och The Who släppte också skivor 1967, bara för att nämna några stycken till.

Och ”The 5000 spirits or the -layers of the onion” med The In-credible String Band bör också skrivas upp. Mest för att titeln är så tidstypiskt, ehm, groovy.

Många var inspirerade av psykedelia. Musiken lät som den utlovade och sinnesutvidgande effekten av hallucinogena svampar och droger.

Det var en tripp, man.


Aftonbladet 14 juni 1967.

Musikåret 1967 har ett legendariskt skimmer i regnbågens alla färger eftersom mycket började där.

Genom ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band” förändrade Beatles synen på pop och rock. Det var en vision om morgondagen eftersom albumformatet fick sitt slutgiltiga genombrott. Musiken skulle presenteras som en konstnärlig helhet med genomtänkta omslag. På 1970-talet blev just albumen, och inte enskilda singlar, rockbranschens vinstdrivande motor, åtminstone för ett tag.

Jimi Hendrix svarade i sin tur med att uppfinna gitarrguden. Han fick otaliga män, det var faktiskt mest män, att drömma om att kunna trollbinda publiken med sin elektriska yxa. Gärna i solon som varade längre än Woodstock-festivalen, 1969.

1967 började även popmusiken att komma ut ur garderoben. Pink Floyd, som i dag brukar beskrivas som det mest ärkemanliga mansbandet av alla, bröt flera tabun med sin första singel ”Arnold Layne”. Texten var ovanligt gay för sin tid. Den handlade om ett modelejon som gillar att klä sig i kvinnokläder. Låten blev också bannlyst av Radio London.

I dagens musik när topplistorna domineras av en hybrid mellan r’n’b och pop är det ofta lättare att hitta spår efter Aretha Franklin och James Brown än de psykedeliska rock­artisterna som definierade ”The summer of love”.

Men popkulturens frisinnade attityd, fred och kärlek åt alla, och att långhåriga män vågade se androgyna ut påverkade politiken. Samma vecka som Beatles ”All you need is love” toppade listorna i Storbritannien antogs Sexual Offences Act 1967 av parlamentet.

Det var inte längre olagligt för homosexuella män att ligga med varandra. I alla fall inte om de hade fyllt 21 och bodde i Wales eller England. Det var dock inte tillåtet i flottan och militären.

Det var kanske inte mycket, men det var en början.


I juni arrangerades The Monterey international pop music festival. Tack vare storleken och genomslaget blev det arketypen för musikfestivaler utomhus. Montereyfestivalen är mamma till Woodstock, Roskilde, Hultsfred och Bråvalla.

Janis Joplin gjorde ett av sina första stora framträdanden i Monterey som medlem i gruppen Big Brother And The Holding Company. Jimi Hendrix ville bräcka The Who och hällde tändvätska över sin gitarr, vilket blev det mest ikoniska ögonblicket i filmmakaren DA Pennebakers dokumentär om festivalen.

Men det fanns också flera och starka vittnesmål om att det var soulartisten Otis Redding och bandet The Booker T And The MG’s som stal showen.

Jimi Hendrix fick otaliga män, det var faktiskt mest män, att drömma om att kunna trollbinda publiken med sin elektriska yxa.


Musiken var fortfarande en vit affär 1967. I medier och rockpress hade svarta artister inte alls samma status eller utrymme.

Men soulfabrikerna i Detroit, Memphis och Chicago levererade en oavbruten ström av briljanta blivande klassiker med Sam & Dave, Marvin Gaye, Temptations, Stevie Wonder, The Impressions, Arthur Conley, Gladys Knight & The Pips, Supremes, Four Tops, Smokey Robinson & The Miracles, Jackie Wilson, William Bell och Martha Reeves And The Vandellas.

1967 släppte dessutom James Brown en av sina mest banbrytande singlar – ”Cold sweat (parts 1 & 2)”. Basen, blåset, rytmen och Clyde Stubblefields trumbreak efter att Brown skriker ”Give the drummer some!” lämnade rockbanden långt bakom sig. Det var en spåkula som visade funkens och hela popmusikens framtid. ”Cold sweat” har samplats av otaliga hiphopartister, däribland Public Enemy.


Men framför allt satte sig en ung kvinna från Memphis, Tennessee vid pianot i en studio i Muscle Shoals, Alabama och började sjunga:

”You’re no good, heartbreaker …”

Aretha Franklin, den kanske största rösten av dem alla, släppte inte bara ”I’ve never loved a man (the way I love you)” 1967. Singelns b-sida hette ”Do right woman, do right man”. Och i dag är det få som förknippar hennes furiösa version av ”Respect”, vulkanen som blev en signaturmelodi för den svarta medborgarrättsrörelsen och feministiska demonstrationståg, med originalet av Otis Redding.

I dagens musik när topplistorna domineras av en hybrid mellan r’n’b och pop är det ofta lättare att hitta spår efter Aretha Franklin och James Brown än de psykedeliska rockartisterna som definierade ”The summer of love”.

Mycket låter väldigt tidsbundet.


”The summer of love” var till mångt och mycket en bubbla där en ny och ung generation protesterade mot sina föräldrars liv och moral, en generation som inte ville tjäna staten och kapitalet, en generation som inte hade upplevt några världskrig och som hellre hade kul än ett fast jobb. Med utgångspunkt från erans huvudstäder San Francisco och London ville de skapa en utopi av fri kärlek, fred, droger och pop.

Det var en dröm.

En hägring och fantasi med blommor i håret.


Ur ett fågelperspektiv såg 1967 annorlunda ut. 475 000 amerikanska soldater utkämpade ett krig i Vietnam som vägrade ta slut. Kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen var hett. Raskravaller och upplopp fick flera städer i USA att brinna. I Detroit kallades vid ett tillfälle över 17 000 soldater från Nationalgardet in för att kontrollera oroligheterna.

Den 5 juni inleddes också den offensiv som skulle bli Sexdagars-kriget. Under det krossades Egyptens, Jordaniens och Syriens flygvapen. Israel erövrade snabbt stora landområden, däribland Gazaremsan, Golanhöjderna och östra Jerusalem. Efteråt kontrollerade israelerna över en miljon palestinier, en situation som ännu i dag förgiftar regionen.


I en specialbilaga som magasinet Life gav ut om 60-talet för två år sedan sammanfattades året efter 1967 med ett citat av överste Kurtz i Vietnamfilmen ”Apocalypse now”: ”The horror” (Fasan).

Tet-offensiven i Vietnam. Sovjetunionen invaderar Tjeckoslovakien. Morden på Martin Luther King, Jr och Robert Kennedy. Richard Nixon vinner amerikanska presidentvalet.

Med tanke på vad som skulle hända spelade kanske The Doors in den mest profetiska låten av alla som förknippas med kärlekssommaren:

”The end”.