Machine Gun Kelly är en helt hopplös sörja

avMarkus Larsson

1 av 3 | Foto: CAROLINA BYRMO/AFTONBLADET
Det är alltid en dålig idé när en rapstjärna tar på sig en elektrisk gitarr. Konserten med Machine Gun Kelly är inget undantag.

KONSERT Jahapp.

Det var ytterligare en tisdag i ett liv.


Machine Gun Kelly
Plats: Fryshuset, Stockholm. Publik: Gympasalen verkar vara i princip fullsatt. Längd: 92 minuter. Bäst: ”Rap devil”. Sämst: Förutom ett par covers på Oasis ”Wonderwall” och Mötley Crües ”Shout at the devil”? Det mesta, faktiskt.


”Shut the motherfucking door!”

Mitt i konserten får rapstjärnan på scenen spel.

Han är mycket irriterad över att dörrarna längst bak i lokalen är öppna. Han säger att det får hela konserten att kännas som ett high school-jippo.

”Shut the motherfucking door! Please!”

Vakterna rycker uppgivet på axlarna. Killgissar lite, men jag antar att de där motherfucking dörrarna måste stå öppna av en massa olika anledningar. Brandsäkerhet, till exempel.

Frustrationen växer. Publiken vaknar till och skanderar ”shut-the-door-shut-the-door”. Dörrarna stängs till slut.

Well, vi befinner oss i princip på en fritidsgård med bar i Sverige i mitten av september.

Welcome to Sweden, Mr Machine Gun.

Roligare än så här blir det inte.

Dörrincidenten är egentligen konsertens enda höjdpunkt. Resten är en tröttsam uppvisning i gränslös och larvig sleazerocktrapmetal. Precis så. Sleazerocktrapmetal. Showen, som kretsar kring senaste albumet ”Hotel diablo”, har även en massa outhärdlig låtsaspunk insprängt i mixen.

Machine Gun Kelly, eller Colson Baker som han egentligen heter, fick en boost för sin giftiga attack på Eminem i låten ”Rap devil”. 29-åringen från Cleveland hade flera poänger i sin disslåt av hiphopmiljonären Marshall Mathers. Det är i särklass det bästa han gjort.

Men Mr Machine Gun hade samtidigt inte funnits utan Eminem. För att över huvud taget kunna uppskatta kopian måste man tänka bort att originalet fortfarande är verksam. Det är svårt att begripa vad efterföljaren har som inte förebilden redan gjorde för 20 år sedan.

Men om någon har saknat ett möte mellan slö trap, emo, Blink-182, Linkin Park, Green Day, och pudelrock från 1984 - varsågoda, här har ni en tidig julklapp.

Det är alltid ett dåligt tecken när en rappare tar på sig en elektrisk gitarr och vill jamma. Det är ännu värre när samma rappare, utan förvarning, glider in i en cover på Oasis ”Wonderwall”. Och det börjar verkligen osa både dåligt weed och katt när Machine Gun Kelly vänder sig till sin gitarrist och frågar:

”Should we play some guitar?”

Nej. Bara nej. Gör inte det. Snälla. Avbryt. Gör någonting, fort. Öppna dörrarna igen.

Gitarristen tar sig an uppgiften med häpnadsväckande entusiasm. Han spelar inte bara gitarr bakom nacken utan använder tänderna också.

Det är precis så illa och onödigt som gitarrsolon under hiphop- och r’n’b-konserter brukar vara.

Efter spektaklet på Fryshuset kan man gott konstatera att Machine Gun Kelly antagligen är en starkare skådis än artist. Han spelade bland annat trummisen Tommy Lee i ”The dirt”, filmen om Mötley Crüe som är baserad på boken med samma namn.

Bildskärmarna visar klipp från filmen, Kelly sätter sig bakom trummorna och börjar snurra på pinnarna som Pamela Andersons ex-make.

Sedan kommer den: ”Shout at the devil”. I otakt.

Det är tyvärr dummare och mer malplacerat än Donald Trumps Twitter-konto.

Att covern låter bättre än vad Mötley Müppets gjorde mot slutet av karriären gör verkligen detsamma.

Det säger absolut ingenting.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Fryshuset

Blink-182

Eminem