Svävande modernt på Popagandas sista dag

1 av 2 | Foto: Naina Helén W. Jåma
När Tove Styrkes musik är som bäst verkar den viktlös.
MUSIK

KONSERT Den moderna popmusiken är smart nog att förstå att den som skriker högst inte alltid vinner.

Ett den mjuka känslorapparen Mwuana och den moderna popstjärnan Tove Styrke har gemensamt på Popagandas avslutningsdag.


Tove Styrke

Mwuana
Plats: Popaganda, Stockholm. Publik: 11 200. Längd: En timme var. Bäst: Mwuanas ”Ja må ja leva” och Tove Styrkes ”Borderline”. Sämst: Inte mycket, faktiskt.


På Popagandas andra dag har det slutat regna. Folk ligger utspillda i slänten utanför Eriksdalsbadet och halsar djärvt ur prosecco-flaskor och ölburkar trots att klockan bara är fyra. Två killar simmar ryggsim i bassängen. På scenen står Mwuana, en av de senaste årens mest intressanta rappare.

Han får ses som ett undantag på Popaganda. Festivalen fokuserar även i år på alternativ pop, trots att det är inom den moderna hiphopen den mest nytänkande musiken görs just nu. Ett kvitto på det är att publiken framför Mwuana är festivalens yngsta hittills.

Det finns någonting tilltalande Kanye Wests-likt över Mwuanas sätt att förhålla sig till sin musik. Med en bakgrund som konstnär identifierar han sig med Salvador Dalí.

Men är det någon artist man tänker på när man hör hans låtar är det Drake. Modern svensk hiphop är skyldig kanadensaren mer än någon annan. Och i synnerhet hans dancehall-sida, då.

Men det gör ingenting. För Drakes ärlighet och mod att vara sårbar har smittat av sig på svensk rap och sådana egenskaper blir aldrig gamla. Mwuanas musik är befriande mjuk och introspektiv. Den tidiga eftermiddagskonserten känns som en förtrolig fika med en vän.

Alldeles nyligen skrev jag en liten text om hur fantastiskt det är att popmusik ämnad att ta över världen också tillåts vara personlig och konstig. Den aspirerande popstjärnan Tove Styrke är ett utmärkt exempel på det.

Det är alldeles uppenbart att 25-åringen, från början sprungen ur Umeå och ”Idol”, siktar mot arenorna. Sist jag såg henne stod hon till exempel på Globens scen som support till Katy Perry.

Men det hindrar inte Styrke från att göra musik som lyckas låta klurig, tilltalande nedtonad och alldeles egen. Och aldrig bara som någonting en handfull spekulativa låtskrivare och producenter värkt fram en tisdag på jobbet.

När musiken är som mest svävande – som i ”On the low” och ”Sway” – låter den lika lätt som luftballongen som flyger över Årstaviken. Tove Styrke skapar en rusig, försiktig extas i den tidiga sensommarkvällen.

Popaganda behåller – trots något av ett bokningsmässigt mellanår – sin plats som tjusigt avslut på popsommaren. Främst tack vare sin fina plats och tillgänglighet. Ett stycke sista festivalsommar inklämd mellan den rusande trafiken på Skanstullsbron och Hellas tennisbanor – på tunnelbanelängds avstånd.

ARTIKELN HANDLAR OM

Popaganda

Musik

Mwuana