Liverecensioner

Elton John tar farväl i strålande form

avHåkan Steen

1 av 2 | Foto: Walti Hösli/Rockfoto
Elton John var på lysande humör under sin sista spelning någonsin i Göteborg.

KONSERT När Elton John säger hejdå till sin publik ser han till att göra det ordentligt.
Med en generös, snygg show, ett strålande band och ett sällan skådat engagemang.
Jag har aldrig sett honom bättre.


Elton John
Plats: Scandinavium, Göteborg. Publik: 11 074 (utsålt). Längd: 154 minuter. Bäst: ”Levon” och ”I’m still standing”. Sämst: ”Indian sunset” och ”Someone saved my life tonight” blir möjligen onödigt långa.


GÖTEBORG. Redan på den turné som tog honom till Globen i Stockholm i december 2005 antydde Elton John att han mycket väl kunde vara ute på sin allra sista runda i Europa.

Men popexcentrikern från Pinner norr om London har som bekant tagit sig själv och alla sina klassiker på flera greatest hits-vändor till sedan dess.

Så bara för att detta är ”The farewell Yellow Brick tour” och 72-åringen under uppmärksammade former i fjol aviserade att han verkligen menar det den här gången – han vill ha mer tid till sina barn och tillbringa mer tid i sina olika hus världen över – ska vi möjligen inte vara helt säkra på att aftonens Scandinavium-show verkligen var den allra sista Elton John-konserten på svensk mark.

Särskilt som turnén är tänkt att rulla i hela tre år. Det vore onekligen lite förvånande om vi inte fick se honom en sista gång i Stockholm också.

Om så blir fallet: köp biljett. För efter drygt 20 år av tämligen regelbundet Elton-recenserande – och både ettor, tvåor och treor i betyg – har jag aldrig ens sett honom komma i närheten av den här nivån.

På Scandinavium finns inte minsta antydan till halvintresserad slentrianlevererad balladmaraton, som ibland varit fallet. Elton är här för att säga adjö till sin trogna publik efter 50 år som skivartist och inga tvivel råder om att han vill lämna ett så vackert sista minne som möjligt.

Han gör det med en enkel men visuellt läcker show och en konstant underhållande balans mellan ballader och boogie.

Framför en stor vinklad bildskärm, där de sex välekiperade äldre gentlemännen i bandet liksom har byggts in, sitter Elton vid sin flygel i Elton-typiskt glittrig frack och blåskimrande glasögon.

Enda showeffekten är egentligen när flygel och sångare sakta glider över scenen i ”Candle in the wind”. Men det kompenseras snyggt med filmer som sprakar av färg, flödar fram tv-minnen från karriären i ”I’m still standing” eller pluggar Eltons aids-stiftelse i ”Believe”.

20 av 24 låtar är från åren 1970-76 och många har vi hört hundratals gånger förut.

Men när Elton pressar så här mycket glöd ur orden i den ständigt aktuella ”Border song” förstår jag precis vad han menar med att 1970 känns som fem minuter sedan. Likaså när pianofingrarna springer i väg på väldigt funkiga solovägar i ”Levon” och Elton bara verkar åka med.

En så här soulbottnad kväll händer det möjligen att några blåsare saknas, men det är en radanmärkning. För det vältrimmade bandet – med ikoniska Elton-veteraner som trummisen Nigel Olsson och percussionmannen Ray Cooper – låter ofta bättre än någonsin.

Huvudpersonen själv gubbpromenerar mysande utmed scenkanten, lyser upp publiken mellan låtarna för att verkligen kunna se dem en sista gång och skäms inte det minsta för att driva fram mesta möjliga jubel.

Det hela är så varmt och fint att två och en halv timme faktiskt känns lite kort.

Framför allt känns det som ett skolboksexempel på hur man tar farväl med stil.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Elton John

Rock