Klubben klär Jill som in the good old days

Per Magnusson

helskärm

KONSERT Jill Johnson har inte stått på en klubbscen sedan hon var 17 år. På klassisk skånsk rockmark blir turnépremiären en trivsam – och till slut – befriande uppslitande tillställning.

Jill Johnson
Plats: Kulturbolaget, Malmö. Publik: 820 (slutsålt). Längd: En timme och en kvart. Bäst: Nya ”Gonna love you until it all ends” – en ballad med Bonnie Tyler-kvalitéer. Sämst: Hennes mest populära låt på strömningstjänsterna – ”Open your heart” – känns lite vilse i sammanhanget. Fråga: Varför byter inte bara Jill artistnamn till mer rockiga alter egot ”Jillan” på studs?

MALMÖ. – Jag har aldrig varit på KB, avslöjar Jill Johnson innan kvällens sista låt, Tommy Nilsson-covern ”Open your heart” från omåttligt populära tv-programmet ”Så mycket bättre”.

45-åringen från Ängelholm har haft framgångar i Danmark, gjort dubbla framträdanden i Melodifestivalen, varit programledare för densamma, spelat sig själv på vita duken, haft julshow, krogshow och till slut återlanserat sig själv som renodlad countryartist tack vare sin Kristallen-prisade insats i ”Jills veranda”.

Men hon har aldrig varit på Sveriges bästa rockklubb.

Det säger en del om vilken typ av artist vi talar om och vilket radikalt drag det är att hon låter sin stundande ”My remedy tour” utspela sig i klubbmiljö. Konserthus må vara hygieniska platser, men de är inte alltid optimala för rock. Genren kräver sitt klirr i glasen, sitt syrefattiga rum, precis som på KB i kväll.

Jill romantiserar även detta, trots att man nästan vill svimma.

– Nu är det så härligt varmt här inne, som in the good old days, säger hon.

Även mitt hjärta slår snabbare i den här lokalen. Jag har varit här så många gånger förut. En konsert med sydstatssoulherrarna Dan Penn och Spooner Oldham på min 26:e födelsedag hinner flasha förbi innan Jill Johnson går på scenen.

Det känns som om Jills relation till country är lite ett fans studie på håll, som Per Gessles förhållande till pop. Jag kan naturligtvis inte vara säker, men att hon liksom inte Hank Williams-vaknar på en saloon varje morgon. Som Jill påpekar i kväll kommer hon ju faktiskt från Melodifestivalen och det finns en studsig schlagerbotten i många av hennes låtar, till exempel titelspåret från dagsfärska ep:n ”My remedy”, som hon skrivit tillsammans med Robin Stjernberg. Det är också denna svensktolkning av country som är hennes musikaliska signum.

Hon sjunger fläckfritt, med precis lagom countryknorr och rasp, backad av sex stabila, sporadiskt skäggiga musiker som stått vid hennes sida i ett decennium. Turnépremiären är det trygga ljudet av en artist som hittat hem. Och just som man saknar någonting som river till kommer det.

– Det fanns en tid efter skilsmässan när jag tyckte det var väldigt jobbigt att sova själv, säger hon innan fina ”Could you stay the night”.

I sina bästa stunder fångar Jill de mest banala känslor, de som countryn aldrig väjer för; som att bara vilja ha någon som håller en genom natten.