Body Count är lika brutala som försiktiga
Uppdaterad 2020-03-07 | Publicerad 2020-03-06
ALBUM Det är lätt att tycka om Body Counts rasande rapmetal.
Men för att vara så uttalat laglösa känns gruppen ibland provocerande försiktig.
Body Count
Carnivore
Century Media/Sony
RAPMETAL De flesta kan nog enas om att vi lever i en skruvad och skrämmande värld.
Inte minst rapparen Ice-T och hans vapenbröder i Body Count, som även på ”Carnivore” sätter tänderna i ämnen som polisbrutalitet, rasism och våld.
Sedvanligt målar de upp orättvisorna på gatorna i Amerikas förorter; en värld som få av oss i Sverige kan relatera till och till fullo förstå.
Men oavsett bakgrund är det är näst intill omöjligt att inte ryckas med i septettens övertygelser och eldiga sammansmältning av rap, thrash metal och deathcore.
Urladdningar som ”Bum-rush” och ”Carnivore” serverar snabba knogmackor
och i ”The hate is real” bländar gitarristerna Ernie C och Juan Of The Dead med gudomliga riff i sann Slayer-skrud.
Sångarna Riley Gale (Power Trip) och Jamey Jasta (Hatebreed) smyckar
dessutom varsitt spår med pondus och intensitet.
– Vi är Body Count. Vi gör vad fan vi vill, sa Ice-T flera gånger under bandets spelning på Sweden Rock Festival för två år sedan.
Men för att vara så uttalat laglösa känns deras uppföljare till bitvis brutala ”Bloodlust” ibland provocerande försiktig. Det krävs mer än samplade skottlossningar och svordomar för att sticka ut hakan i dagens skivbrus.
Därtill innehåller skivan en fantasilös cover av Motörheads ”Ace of spades” som vi alla hade kunnat leva utan.
BÄSTA SPÅR: ”Carnivore”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik