Mark Ronson är den moderna danspopens Gessle

Uppdaterad 2019-07-19 | Publicerad 2019-06-21

Mark Ronson pustar ut framför ett sprucket discohjärta.

ALBUM ”Late night feelings” med Mark Ronson innehåller en serie av ledsna bangers.

Men det känns mer som att han försöker stapla blockbusters på varandra än att säga någonting.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Mark Ronson
Late night feelings
Columbia/Sony


POP Den brittiska dj:n, låtskrivaren och producenten stämdes fyra gånger för sin hit ”Uptown funk” med Bruno Mars från 2015.

Funkbanden Collage och Zapp har exempelvis dragit Mark Ronson inför rätta och anklagat honom för låtstölder. Båda fallen slutade med förlikning i domstolen.

Och om First Aid Kit ville skulle de även kunna vinna ett case mot Ronson efter hitsingeln ”Nothing breaks like a heart” med Miley Cyrus på hans nya och femte soloalbum.

I den kombinerar Mark Ronson systrarna Söderbergs ”My silver lining” med beatet från Dolly Partons ”9 to 5”.

”Nothing breaks like a heart” ger en övertydlig bild av hans arbetsmetod. Han är expert på att baka sockerkaka av retro och melodier som publiken har hört förut. Han vet att det är lättare att få en hit om lyssnaren känner igen sig. På sätt och vis är han den moderna danspopens Per Gessle.

På ”Late night feelings” återanvänder han discomusikens gamla, för att inte säga eviga, tema.

Det är ett skilsmässoalbum som handlar om att ta ut sitt krossade hjärta på dansgolvet och bearbeta sorgen i skenet av en discokula, att dansa för att inte gråta till en serie av deppiga bangers. Robyn har byggt en karriär på den berusande och beroendeframkallande känslan av extas och tårar, att vara ensam tillsammans med andra under den ensammaste timmen precis innan klubben stänger. Enda överraskande med ”Late night feelings” är att just Robyn inte medverkar.

Utöver Miley Cyrus medverkar bland annat Alicia Keys, Angel Olsen, Camila Cabello och Yebba. Skivan ramas dessutom in av två effektfulla spår med Lykke Li som får allting att kännas som en ledsen romcom.

Att lyssna är som att bläddra i en vinylback med mer eller mindre kända titlar mellan 1978 och 1985. Men det låter som om Mark Ronson är mer intresserad av att stapla potentiella blockbusters på varandra än att säga någonting djupare. Trots alla prominenta gäster försvinner flera spår i ett lättsmält, nostalgiskt och intetsägande sound.

Mark Ronson är bättre som producent när han inte omger sig av ett ”Avengers”-team av olika artister och röster utan får koncentrera sig på en stjärna i taget.

Ronson har sitt namn under flera låttitlar som varken han själv eller någon annan har överträffat: ”Rehab”, ”You know I’m no good”, ”Back to black”, ”Love is a losing game” och ”Addicted”. Allihop spelades in av Amy Winehouse.

Till skillnad från musiken på ”Late night feelings” går hon inte att kopiera.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik