Förbjud konserter på söndagar
Publicerad 2018-10-15
Kort sammanfattning av spelningen med Kacey Musgraves:
Förbjud söndagskonserter.
Kacey Musgraves
Plats: Kägelbanan, Stockholm. Publik: Utsålt. Längd: 1 timme och 43 minuter. Bäst: ”It is what it is” och ”Rainbow”. Sämst: Stämningen ligger och slappar under en filt i soffan, både i publiken och på scen.
Minns tyvärr en konsert med rockbandet The War On Drugs för några år sedan.
Det kan ha varit den längsta söndagen jag upplevt sedan påskhelgens statliga och kristet traditionella tv-underhållning på 80-talet.
Kroppen domnade bort av förlamande tristess medan Adam Granduciel hånglade upp sin gitarr i timme efter timme. Vissa solon pågick i ungefär fyra dygn.
Riktigt så illa är det inte här, tack och lov.
Men Kacey Musgraves kämpar mot samma omöjliga fiende – söndagarnas pömsiga lättja. Mellan lördagens baksmällor och måndagens blues händer absolut ingenting.
Ingen orkar anstränga sig i onödan. Det är dämpat och trevligt, småtrött och lagom.
Att countrystjärnan från östra Texas säljer ut lokalen så att det knakar är dock glädjande. Det är nog bara en tidsfråga innan hon spelar på betydligt större scener även i Sverige.
Kacey Musgraves uppträder med ett band som på ett nästan komiskt sätt gestaltar den moderna hipstern. Släng in Fred Armisen på trummor och bandet hade kunnat vara med i ett avsnitt av tv-serien ”Portlandia”.
Precis som på senaste skivan ”Golden hour” fortsätter Musgraves att sudda ut gränserna mellan country och pop under sina konserter. I Oslo innehöll setlistan både en cover på pojkbandet N’Sync och countryduon Brooks & Dunn, vilket i hennes fall känns fullkomligt logiskt.
Hon trär upp små pärlor och glimrande diamanter i en lång kedja:
”Butterflies”, ”Merry go ’round”, ”High time”, ”It is what it is”, ”Die fun”, ”Mother”, ”Follow your arrow”, ”Rainbow”...
Men det spelar ingen roll. Det är söndag.
Kalla gärna konserten för en bra tupplur.