Driven, drömsk & direkt Laleh-pop

Håkan Steen

helskärm

POP Laleh Pourkarim har alltid ­varit en av landets mest kompromisslösa ­artister. Hon har spelat in och producerat sina skivor själv och insisterat på att sjunga på både engelska och svenska, trots att man anar att skivbolaget helst hade sett att hon valt det ena eller det andra. I Sverige blir man störst om man sjunger på svenska och den som vill utomlands gör klokt i att vara lingvistiskt konsekvent.

Men Laleh gör som hon vill och eftersom det går bra – efter succén i ”Så mycket bättre” för två år sedan rusade förra albumet ”Sjung” upp i mer än 70 000 sålda exemplar, ­höga siffror i post-cd-­eran – får hon numera dessutom göra som hon vill med stor budget. ”Ska det vara 26 stråkar på en låt så ska det vara 26 stråkar”, som hon sa i en TT-intervju inför detta hennes femte album.

”Colors” är också den både mest välproducerade och tydligaste skiva som Laleh har gjort. Den publik som framför allt föll för hennes knasbolliga naturbarnsaura, att hon är ”så fri och härlig”, kan således kanske tycka att somligt här är väl konventionellt. Men rent låtskrivarmässigt känns det som att ­Laleh flyttar fram positionerna.

Hennes låtar är alltjämt pop som går på känsla, bryr­ sig föga om att vara cool och uttrycker ett slags förundrad förtjusning över ­livet, det handlar mycket om en sorts existentialism som inte alltid har solen i ögonen men fortsätter att tillåta sig att vara hoppfull och storögd även om artisten som sjunger har hunnit passera 30-strecket sedan vi senast hörde av henne. ”Just because it’s black in the dark doesn’t mean there’s no color”, som det heter i titelspåret.

Framför allt hittar hon en musikalisk linje på ett sätt som gynnar skivan. Laleh har alltid haft känsla för goda, självklara melodier men den musikaliska spretigheten har ibland skymt popkvaliteterna.

Jag kan tycka att den här skivan sviktar i de tre sista spåren där hon växlar över till svenska och låter som den mest kosmiske Di ­­Leva på ett lite väl Ted Gärdestad-naivistiskt sätt. Men i de sju spåren på engelska gör Laleh i långa stycken väldigt driven pop, drömsk men ändå ­direkt, lätt soulstänkt, mångbottnad och fantasifullt arrangerad.

Möjligen är musiken lite mindre Laleh än vi har vant oss vid, men framför allt pekar den ut en lovande väg framåt.