Lauryn Hill målar om sitt mästerverk
Publicerad 2018-12-11
KONSERT När Lauryn Hill firar livsverket ”The miseducation of Lauryn Hill” stöper hon om det – i bland till oigenkännlighet.
Som hade hon och bandet spenderat 20 år i replokalen för att hitta låtarnas inre Aretha Franklin.
Ms. Lauryn Hill – The miseducation of Lauryn Hill 20th anniversary tour
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 8 300 (slutsålt). Längd: 90 minuter. Bäst: ”Lost ones”, ”To Zion” och ”Doo wop (that thing)”. Sämst: Hovet har en svårfrånkomlig aura av korv och hockey.
– If ”The miseducation of Lauryn Hill” changed your life – let me hear some noise!” manar uppvärmnings-dj:n.
Lauryn Hills solodebut är ett av de där albumen som alla verkar ha sin historia med. Här är min.
1998 kunde min relation till hiphop sammanfattas med två ord: Noel Gallagher. Tills jag hörde ”The miseducation of Lauryn Hill” genom väggen till min storasysters rum. Vi körde runt och lyssnade på skivan i morfars röda Volvo 340. Den blev min vägvisare mot hiphop och soul och har följt mig sedan dess.
När jag gifte mig sjöng min fru ”Can't take my eyes off of you” för mig.
Tre år tidigare – vi hade just träffats då – promenerade vi genom Birkastan för att se Lauryn Hills konsert i Filadelfiakyrkan. Det som skulle bli en nostalgisk frälsning slutade i besvikelse. Hill hade med sig ett rockband som jämnade musiken med marken.
Nu är Ms. Lauryn Hill – som hon numera kallar sig – tillbaka i Sverige för att spela snudd på hela sitt legendariska, femfaldigt Grammy-belönade och banbrytande mästerverk. Det som kom till efter uppbrottet med Fugees och Wyclef Jean och som även resulterade i ett slags uppbrott från musiken till förmån för mammaliv med nya partnern Rohan Marley, Bobs son.
Under de två decennier som gått sedan dess har Ms. Lauryn Hill gjort sig känd som kompromisslös diva. ”Miseducation”-turnén har kantats av inställda spelningar och förseningar.
Men i kväll är hon är i tid. Hon ser fantastisk ut, klädd som för en modefotografering i basker, svarta handskar, oversizad jacka och tyllkjol. I handen har hon en liten svart näsduk som hon torkar sig under ögonen med. Det ser ut som hon torkar sina tårar.
På scenen påminner hon om en Leonardo da Vinci som i en stund av feeling bestämt sig för att måla ett jazzskägg på sin ”Mona Lisa”. Låtarna byggs om in absurdum. Ms. Hill gör retrosouliga covers på sitt eget material. Det är inte alls dåligt. Bara lite snopet, eftersom ”The miseducation of Lauryn Hill” är en skiva där varje ton, varje frasering, redan är på rätt plats.
I kväll är Lauryn bäst när hon bara låter sin rap och sång lysa. Hon rappar a capella i ”Final hour” och möts av omedelbart jubel. Hon sjunger ”To Zion” följsamt och fantastiskt, så där lite med vänster hand som bara är stora soulsångare förunnat. En fängslande ”Lost ones”, en stark ”Forgive them father” med bilder av polisbrutalitet på skärmarna och en elektrisk ”Doo wop (that thing)” är också värda särskilda omnämnanden.
– ”The miseducation of Lauryn Hill” handlade om min fascination för kärlek, säger Lauryn Hill. Jag var en lillgammal tjej som lyssnade på mina föräldrars musik – Marvin Gaye, Stevie Wonder, Aretha Franklin. Jag ville göra min version av den musiken.
Hon lyckades verkligen.
”Miseducation” är en 90-talets motsvarighet till ”What’s going on” och ”Songs in the key of life”.
Men minnet av den vårdas nog ärligt talat bättre på cd än på scen.