Primal Scream sprängde min hjärna i småbitar

Självbiografin ”Tenement kid” med Bobby Gillespie i Primal Scream liknar mer en förtrollad saga än en regelrätt memoar.

KRÖNIKA ”I was blind, now I can see, you made a believer out of me.”

Den textraden räckte.

Resten blåste ut hjärnan på mig.


Allt skulle förändras om några minuter.

Mina föräldrar hade redan gått och lagt sig när jag kom hem efter en sen fotbollsträning i Kiruna 1992.

Jag hade varken tid att duscha eller ta av mig benskydden.

Att missa tv-programmet ”MTV 120 minutes” var en synd. Då som nu fick man leta efter den bästa musiken. Då som nu var det mesta lika intressant som fiskbullar.

Programmet visade alternativa band och artister som inte syntes någon annanstans. Det hann knappt börja innan jag spottade ut den citronklibbiga sportdrycken på golvet.

Vad är det där?

En ansvarslös period när inget är omöjligt eller farligt

Den androgyna sångaren i den svartvita musikvideon var snygg som fan och helt uppenbart mer stenad än månen. Ett piano hade en egen liten rullande nattvard under det akustiska Bo Diddley-riffet. Gospelkören fick håren på armarna att be ”Fader vår”.

”I was lost, now I’m found/I believe in you, I’ve got no bounds...”

Primal Scream liknande inget annat indieband. I låten ”Movin’ on up” fick de urgammal rock att kännas ung och oemotståndlig igen. Till skillnad från andra luggar som mest stod och stirrade på sina skor verkade gruppen också vilja ligga med några andra än sig själv.

Jag tänker ofta på den kvällen och ”Movin’ on up” när jag läser sångaren Bobby Gillespies självbiografi ”Tenement kid”.

Gillespie försöker inte att skriva en komplett memoar. Han fokuserar på de tidiga åren från uppväxten som fattigt arbetarklassbarn och benhård socialist i Glasgow och fram till genombrottet med albumet ”Screamadelica”, 1991. Kort sagt: han försöker fånga känslan av att uppleva allting för första gången, en ansvarslös period när inget är omöjligt eller farligt.

Texten är en tripp, mer som en saga än en regelrätt biografi. Bobby Gillespie är Alice i Underlandet, ett storögt fan förtrollad av rock’n’roll. Det går att himla med ögonen åt superlativen, den romantiska idealismen och alla barnsliga Spinal Tap-excesser.

Men det är fortfarande svårt att värja sig mot hans rättfärdiga kärlek till punk, rock, country, soul, gospel, blues och acid house. Hans röst blir en välkommen kontrast till en cynisk musikvärld där siffror bestämmer vad som är inne eller ute.

Musik är magi i ”Tenement kid”. En andlig och ockult kraft. Ett hem för outsiders.

Primal Scream och Bobby var lika övertygade om att droger och musik hörde ihop, att de tillsammans öppnade en portal till en bättre, friare och mer solidarisk ”come together”-värld.

Med tanke på dagens konservativa nymoralism är Gillespies unga syn på drogernas funktion mer radikal än hans musiksmak.

Bandet var ett tag så förälskade i ecstasy att de ville tillverka drogen själv och dela ut tabletterna till alla i publiken innan konserterna på ”Screamadelica”-turnén. Inte ens Creation-bossen Alan McGee vågade att svälja den idén.

Livsstilens baksida, spyorna och abstinensen, kollapserna och dödsfallen, blir i princip bisatser och parenteser. Liksom att en av bandets gitarrister, vackra skönanden Robert ”Throb” Young, förstörs av heroin. Missbruket dödade honom 2014.

Det kanske är en annan bok.

Jag var sjutton år gammal och hade hittat min tro

”Tenement kid” visar framför allt att arbetarklassen aldrig är dömda till att bli obildade spöken. Musikens syfte är och förblir att ge fattiga och förtryckta, freaks och töntar, en scen, en klubb och ett sammanhang. En plats där man kollektivt samlar sig och slår tillbaka med hjälp av kläder, stil, kreativitet, vänner och soul.

”Scremadelica” släpptes den 23 september 1991. Nirvanas ”Nevermind” gavs ut dagen därpå.

Bobby Gillespie skriver att 90-talet började med de albumen. Just den formen av rock har i alla fall varit en mätt och irrelevant konstart sedan dess.

Några veckor efter att jag blivit konfirmerad av ”Movin on’ up” slutade jag att träna fotboll. En dag bestämde jag mig bara för att inte cykla dit längre. Knäna hade fått tillräckligt många brännsår av det hårda konstgräset.

Jag började skriva om låtar och skivor som jag antingen ägde eller drömde om i ett anteckningsblock i stället.

Jag var sjutton år gammal och hade hittat min tro.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Följ ämnen i artikeln