Iggy Pop fascinerar utan bra låtar

avMarkus Larsson

ALBUM Iggy Pop kan göra vad fan han vill.

I dag behöver han inte ens skriva bra låtar.

Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
På albumet ”Free” presenterar Iggy Pop en rejält annorlunda version av sig själv.


Iggy Pop
Free
Caroline/Universal


ROCK 72-åringen från Michigan kan vid det här laget göra vad fan han vill.

Något som ”Free” är ett bevis på. Musiken befinner sig ljusår från punkseniorens liveshower och ”Lust for life”.

Det låter som att Iggy Pops klassiska album ”The idiot” sitter i lotusställning på en strand och funderar över tillvaron. Låtarna är emellanåt, precis som David Bowies sista skiva ”Blackstar”, mer jazz än rock. Leron Thomas dämpade ”Kind of blue”-trumpet är låtarnas dominerande instrument. Iggys röst bäddas in i postpunkiga basgångar och svävande blås. Mot slutet ersätts sången ofta av spoken word. Iggy läser exempelvis Dylan Thomas berömda poem ”Do not go gentle into the good night”. Orden, som går ut på att möta döden med ilska och blottad strupe, passar givetvis Iggy perfekt.

Det finns stora poänger med att musiken befinner sig i ett ofärdigt och diffust tillstånd. Med det inte sagt att exakt alla idéer fungerar. Vissa spår är just ofärdiga och inte så mycket mer. Främsta exemplet är kanske ”James Bond” som mycket väl skulle kunna beskrivas som arty buskis.

Iggy Pop kan vara hur märklig som helst i dag. Han är på en fascinerande plats där han inte ens behöver skriva bra låtar längre. Det är också en sorts frihet.

BÄSTA SPÅR: ”Loves missing.”


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM