Patti Smith förenar och förtrollar

Natasha Azarmi

KONSERT Patti Smith är en urkraft när hon med maximal inlevelse förenar musik och poesi.

Med stora ord får hon till och med golvet att börja skaka.

Patti Smith
Plats: Stockholm Waterfront. Publik: Fullsatt. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Gloria” och ”People have the power”. Sämst: Det är förståeligt att Patti Smith behöver vila, men när hon sätter sig vid sidan av scenen och låter bandet tolka Rolling Stones blir det kvällens tråkigaste stund.

Martin Scorseses nya dokumentär om Bob Dylans ”Rolling thunder revue”-turné innehåller förmodligen några av de finaste musikögonblicken som fångats på film.

Men dokumentärens starkaste stund har ingenting att göra med Dylan.

Ungefär sju minuter in i filmen kliver en ung Patti Smith upp på en liten klubbscen. Hon är uppenbart nervös. Hon stakar sig, tar sig om huvudet och utbrister ”Åh, vilken röra!”.

Men till slut klappar hela publiken i takt till hennes ord.

Sedan dess har Smiths roll som predikande poet varit självklar. Det är hennes totala förmåga att alltid beröra och övertyga som gett henne smeknamnet ”punkens gudmor”.

Mer än fyra decennier senare finns det i stället ett oerhört lugn över artisten. Under inledande ”Wing” går hon ut till scenkanten och tittar ut över publiken med sitt varma leende.

Det ska visa sig bli en av kvällens mest stillsamma stunder.

Patti Smith är explosiv när hon varvar mellan musik och poesi.

Eller rättare sagt; när hon förenar dem.

Med en oerhörd inlevelse byter hon mellan spoken word och vrålande sång.
Smith artikulerar varenda ord, hon använder stora gester och spänner blicken i oss.

Bandet – med sonen Jackson på gitarr – följer henne noggrant. Ju mer hon tar i, desto starkare spelar de.

Under "Ghost dance" är hon så fängslande att hela publiken sitter på helspänn.

Andra gånger vill jublet inte ta slut, som när hon skriker ut ”We are the fucking free people!” om och om igen tills att rösten till slut spricker.

Eller när hon dedikerar ”My blakean year” till Greta Thunberg. ”Greta får mig att önska att jag gick i skolan så att jag kunde dra och strejka varje fredag”, säger hon till publikens skratt.

Kärleken mellan Smith och hennes publik är fullkomligt förtrollande. När delar av dem springer fram till scenen böjer sig huvudpersonen ner. Tillsammans sjunger de ”Because the night” för full hals.

Under ”Gloria” får de golvet att skaka och i extranumret ”People have the power” går Patti Smith fram och tar dem i hand en efter en.

Samtidigt står resten av salen och klappar i takt till hennes varenda ord.

Precis som att det vore 1975.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik