Stone Temple Pilots sätter Gröna Lund i brand – ibland

Foto: Läsarbild
Stone Temple Pilots – på håll. På grund av orimliga fotoregler kunde Aftonbladet inte fota spelningen.

avSofia Bergström

MUSIK

KONSERT När grungerockarna i Stone Temple Pilots tar sin Gröna Lund-oskuld uppstår ömsesidig kärlek vid första ton.

Trots en aningen trög startsträcka.


Stone Temple Pilots
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Längd: 75 minuter. Publik: 3500. Bäst: ”Pruno”, som ger samma effekt som ett starkt koffeinpiller. Och spelningens explosiva avslutning. Sämst: ”Silvergun superman” försvinner i mängden. Fråga: Kan den låga publiksiffran förklaras med att många har lämnat huvudstaden för midsommarfirande?


Jag avundas inte Jeff Gutt.

Stone Temple Pilots sångare sedan 2017 har ofantligt stora skor att fylla efter företrädarna Scott Weiland och Chester Bennington, som båda gick ur tiden på tok för tidigt.

Gutt må sakna Weilands skorrande djup och Benningtons imponerande röstomfång.

Men på Gröna Lunds scen förstår jag varför han fick självaste Simon Cowell på fall i den amerikanska upplagan av ”The X Factor” för några år sedan.

Och varför det ikoniska grungebandet valde att värva honom.

Den blonderade amerikanen är – utöver en utmärkt rocksångare – en fantastisk frontman. Och en frisk fläkt i kvällens kvava sommarluft.

Världsvant och självsäkert rör han sig över hela scenen, och vid flera tillfällen hoppar han ner till kravallstaketet för att interagera med uppspelta fans. Han skojar även med stela vakter, och under ”Roll me under” går han ut i publikhavet för att sjunga sig igenom massan.

Och han ser ut att älska varje minut.

Trots att han inledningsvis verkar ha problem med medhörningen.

Trots att hans sång ligger lågt i mixningen och stundtals dränks av Eric Kretzs bombastiska trumlir, Robert DeLeos fylliga basljud och Dean DeLeos sylvassa riff.

Och trots en trög startsträcka då bandet som helhet känns aningen trevande.

Publiken välkomnar dock den återuppståndna kvartetten med öppna armar. Det tycks uppstå ömsesidig kärlek redan vid första ton.

Det är förvisso pinsamt glest i publikhavet, men för det mesta låter det som att det är fullt hus. Eller ja, full nöjespark.

Publiken uppvisar dessutom något så sällsynt som starkt gensvar till nytt material, vilket jag aldrig tidigare har varit med om på en rockkonsert. De applåderar friskt under ”Meadow” och sjunger för full hals till ”Roll me under”. Förvånad är bara förnamnet.

Och under efterföljande ”Trippin’ on a hole in a paper heart”, ”Dead & bloated” och ”Sex type thing” – från bandets tidiga 90-talsdagar – blir stämningen i det närmaste explosiv.

Synd att spelningens första hälft inte var i närheten så sprudlande.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Rock

Musik