Skarp och klädsamt sentimental Costello

Publicerad 2018-10-12

Elvis Costello i den svårburna looken hatt och glasögon.

ALBUM Att lyssna på Elvis Costellos nya album – där han samarbetar med Burt Bacharach och Carole King – är som att höra en klok gammal släkting berätta förtroliga skrönor från en fåtölj.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Elvis Costello
Look now
Concord/Universal


POP Det finns album att alltid återvända till, album med en speciell plats i skivhyllan. Carole Kings ”Tapestry”, Burt Bacharachs ”Make it easy on yourself” och Elvis Costellos ”My aim is true” är några av dem.

Att de tre ikonerna medverkar på en och samma skiva 2018 – vilket är fallet med Elvis Costellos nya album – är naturligtvis sensationellt i sig.

Men andra nyheter har dominerat rapporteringen kring den 64-åriga brittens nya album, det första sedan The Roots-samarbetet ”Wise up ghost” från 2013.

Elvis Costellos skulle just börja spela in sången i studion när hans läkare ringde: ”Du borde börja spela på lotto”, sa han. Han hade sällan, om någonsin, sett en sådan liten men aggressiv cancertumör som kunde bekämpas med hjälp av bara ett enda ingrepp. Operationen hindrade emellertid Costello från att uppträda på Dalhalla i somras. Även resten av Europaturnén ställdes in.

Efter en paus återvände Costello till musiken och sitt band The Imposters, som han här spelar med för första gången på tio år. Målet var att göra ett album i fotspåren på klassiska ”Imperial bedroom” från 1982 och ”Painted from memory” från 1998, samarbetet med just Bacharach.

Att lyssna på Elvis Costellos detaljrika texter – ofta skrivna ur tredjepersonsperspektiv – är alltjämt som att höra en klok gammal släkting berätta förtroliga skrönor från en fåtölj. Costello har fortfarande en sällsynt förmåga att balansera på gränsen till klädsam sentimentalitet. Hans vingliga vibrato och skarpa penna genererar lika mycket bitterljuv livsvisdom som Wallace Stegners roman ”Vad jag bevarat”.

Allra finast är de melankoliska balladerna. Costello har hur många som helst: ”Stripping paper”, ”Suspect my tears”, ”Isabelle in tears”.

I ”Don’t look now” och ”Photographs can lie” kan man känna Burt Bacharachs totala närvaro vid flygeln. Dynamiken, ackordens färgningar – det kunde knappast vara någon annan.

Costello själv sjunger med hundra procent närvaro och sårbarhet. Åren har bara gett rösten ytterligare djup.

Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på låtar som ”Alison” och ”Shipbuilding”. Även om här inte finns något som når upp till mina favoritstunder är ”Look now” ännu ett värdigt, närsynt kapitel i Elvis Costellos imponerande gärning.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik