Body Counts starka politiska budskap träffar mitt i prick

Publicerad 2018-06-08

SWEDEN ROCK ”Vi är Body Count. Vi gör vad fan vi vill.”

På Sweden Rock bevisar rapparen Ice-T och hans ikoniska hiphop/thrash-akt just det.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Body Count
Plats: Sweden Stage, Sweden Rock Festival, Norje. Publik: Inte tillräckligt många om Ice-T får bestämma. Längd: 70 minuter. Bäst: Basgången, signerad Vincent Price, i nya ”No lives matter” är svinläcker. Sämst: Ice-T tar sig själv i skrevet lite väl mycket. Jag kan definitivt leva utan den synen.


NORJE. Body Counts drygt 28-åriga karriär har minst sagt varit tumultartad.

President George Bush den äldre och flera polisdistrikt flåsade bandet i nacken – och hotade med censur, bojkott och rättsliga påföljder – under det tidiga 90-talet.

Bandet tvingades en gång fly i en stulen taxi efter ett upplopp, som orsakades av slagsmål och spottande fans, på en konsert i Milano.

Tre av sex originalmedlemmar har dessutom dött i förtid.

Men vid sidan av motstånd, motgångar och personliga tragedier har akten också hyllats för sitt mod. Och sin brutala ärlighet i skildringarna av det skoningslösa förortslivet i hemlandet USA. Och allt vad det innefattar: fattigdom, brottslighet, utsatthet och så vidare.

Deras texter – framför allt från den hyllade självbetitlade debutplattan från 1992 – fullkomligen ryker av ilska, vrede och frustration över sociala orättvisor och minoriteters vanmakt.

Dessa känslor förmedlas också live.

Varenda cell i frontfiguren Ice-T:s biffiga kropp tycks vibrera av meningsfullhet. Mellan låtarna förklarar han pedagogiskt att Body Count är hans sätt att kämpa mot rasism och förtryck.

”This shit is ugly to the core./When it comes to the poor/No lives matter,” rappar han slagkraftigt i makalöst träffsäkra ”No lives matter” från senaste albumet ”Bloodlust”.

I ”Drive by” gör han sig däremot oerhört sårbar när han sjunger om den fruktansvärda sorgen som överrumplar en efter att ha sett en vän ta sina sista andetag. Vilket sångaren har varit med om flera gånger.

Ofta ser Ice-T gravallvarlig – på gränsen till skitförbannad – ut. Med en bister uppsyn beklagar han sig åtskilliga gånger över att publiken på Sweden Rock är den mesigaste han någonsin har skådat:

– This gotta be the most pussy moshpit I have ever seen.

Men stundtals drar han på smilbanden och bryter ut i ett smittsamt leende.

Och i takt med att fler djävulshorn samlas i luften, och publiken slappnar av och vågar hänge sig åt vildsinta rörelser, blir han också charmigt dansant. Och då ser det ut som om han befinner sig i sjunde himlen.

Ice-T, som också gjort sig ett namn som skådespelare, är däremot långt ifrån den största stjärnan på scenen.

Den 58-årige legendariske gitarristen Ernie C stjäl ofta showen med skarpa, snabba och precisa Slayer-influerade riff.

Och den gudabenådade basisten Vincent Prices läckra basgångar är utomjordiskt mäktiga.

Den samlade gruppinsatsen är imponerande, men framför allt är spelningen en stark påminnelse om musikens makt. Samt vikten av att fajtas med ord och våga ta de svagas kamp.

Det är inget ”We shall overcome”-trams som Sweden Rocks publik matas med, utan genuin och äkta politisk ventilation. Som oftast träffar en rakt i hjärtat.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Rockbjörnen