Kosmiska stämningar med Tame Impala

Publicerad 2020-02-14

Kevin Parker är väldigt bra på vackra stämningar men nästan en timme Tame Impala blir lite mycket.

ALBUM Tame Impalas värld är vacker på nya albumet ”The slow rush” men Kevin Parker skulle tjäna på att redigera sin psykedeliska pop lite hårdare.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Tame Impala
The slow rush
Caroline/Universal


POP I en tid som på många sätt är livrädd för uttryck som bara är det minsta aviga eller otydliga har ändå artister som Radiohead, Björk och Bon Iver lyckats kliva upp på en sådan nivå av folklighet att de spelar på landets största scener när de kommer hit. Detta trots att de knappast har blivit mer lättuggade med åren.

Det är lika förvånande som glädjande.

Tame Impala känns som att de är på god väg mot en liknande position. För fyra år sedan stod Kevin Parkers Perth-rotade band på Annexet i Stockholm och fyllde varje hörn av lokalen med en både musikalisk och visuell uppdatering av allt annat än lättfångad drönpsykedelia. Publikens bifall indikerade att större saker var i görningen.

På uppföljaren till fem år gamla ”Currents” lägger Parker lite mer fokus på sin ”andra” sida – hans fäbless för soft pop à la 10cc och Daft Punk – och säger rent av att han ”vill vara en Max Martin. Men det handlar alltjämt mycket om kosmiska stämningar som svävar högt upp i skyn.

Tame Impalas ljudvärld är som alltid vacker men ibland känns stämningarna starkare än själva låtarna. Med en kvart kapad från den här knappa timmen kunde Parkers fjärde album mycket väl ha blivit hans hittills bästa.
BÄSTA SPÅR: ”Lost in yesterday”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik