PJ Harvey tar ännu ett spännande nytt steg
Publicerad 2023-07-07
ALBUM PJ Harvey lyckas åter växla spår i en redan unik karriär. Nya albumet är en betagande serie intima berättelser från skogarna i barndomens Dorset.
PJ Harvey
I inside the old year dying
Partisan/Border
ROCK Efter två skivor som tog sig an riktigt stora ämnen som krig, politik och sociala orättvisor kände sig Polly Jean Harvey osäker på om hon alls ville fortsätta med musik.
Albumen ”Let England shake” och ”The Hope Six demolition project” var nästan ett slags ”reportagerock" – inför den sistnämnda gjorde hon rentav resor till Afghanistan, Kosovo och Washington DC – och turnéerna ambitiösa projekt i samma mörka ton. Showen som kom till Way Out West i Göteborg 2016 kändes ofta som en serie installationer.
Men två av de allra starkaste verken i PJ Harveys drygt 30-åriga produktion kostade på. Hon kände sig vilsen både i tillvaron och skapandet och med en 50-årsdag som ofrånkomligen närmade sig började hon fundera på om det här verkligen var allt som hon skulle göra i livet.
Inte minst upplevde hon att hon tappat den unika kontakt hon alltid hade haft med musiken, verktyget hon använt för att både uttrycka sig och förstå tillvaron, och beskrev sorgen i det som hjärtekrossande.
Då kom hon att tänka på vad konstnären och filmskaparen Steve McQueen en gång sagt till henne, att hon måste sluta att se på sitt skapande som låtar och album och anamma ett friare förhållningssätt till konstformerna hon älskar: på vilka olika sätt går det att använda ord, bilder och musik?
Resultatet blev ”Orlam”, hennes andra diktverk som släpptes i fjol, där perspektivet är det absolut motsatta från de senaste albumen. Mystiska sagoberättelser som utspelar sig i skogarna i grevskapet Dorset i sydvästra England, där Harvey är uppvuxen och bor, lekfullt skrivna på en gammal form av den lokala dialekten.
Det var även ”Orlam” som fick henne att hitta tillbaka till musiken. Texterna till låtarna på PJ Harveys tionde studioalbum kommer därifrån, fragmentariska utdrag ur berättelsen om nioåriga Ira-Abel Rawles och hennes möte med en betydligt mindre oskyldig vuxenvärld.
Detta till musik som åter igen känns som ett nytt steg för den ständigt framåtblickande 53-åringen. I långa stycken ett slags dov, beslöjad folkpop, återhållen och och full av udda ljud och vändningar, där sångerskan testar nya tonlägen för sin röst.
Artisten och hennes två mångåriga samarbetspartners, musikern John Parish och producenten Flood, jobbade aktivt med att det inte skulle låta ”för PJ Harvey”, och hon befinner sig här tämligen långt ifrån såväl ”The wheel” som ”Down by the water”. Leker med rösten, fyller låtarna med oväntade samplingar och spoken word-partier.
”I inside the old year dying” är spontant född musik lika förtätad och mörk som skogarna den till stor del utspelar sig i, och kräver visst initialt tålamod av lyssnaren. Att försöka ”förstå” texternas bibliska referenser eller historien om den gåtfulle karaktären Wyman-Elvis som reciterar ”Love me tender” i låten ”August” är sannolikt att decimera upplevelsen av albumet. En bättre idé är att lyssna, lyssna igen, lyssna en tredje gång och bara förlora sig i atmosfären.
Inte minst så i ”Lwonesome tonight” (sic) där Harvey pressar sin röst högt upp i registren över mjuka akustiska gitarrer, den hypnotiskt pockande ”The nether-edge” eller "All souls", en sorgkantad och dovt vacker seans.
Den mer bekanta, elektriskt desperata PJ Harvey, finns kvar. Inte minst i titellåten och avslutande ”A noiseless noise”. Men att plocka ut enskilda låtar känns nästan orättvist mot skivan. Som så ofta hos den här artisten, och kanske här mer än någonsin, är det i den stämning som de tolv låtarna tillsammans väver fram som storheten ligger.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik