Höga toppar och djupa dalar med Ritchie Blackmore & co

1 av 4 | Foto: © RICKARD NILSSON
Ritchie Blackmore i Rainbow.

avSofia Bergström

MUSIK

SWEDEN ROCK I teorin har konstellationen Ritchie Blackmore’s Rainbow alla förutsättningar att avsluta festivalen med en braksuccé.

Men i praktiken blir mötet med festivalpubliken en lågmäld affär – som dock tar fart i slutet.


Ritchie Blackmore’s Rainbow
Plats: Festival Stage. Publik: 30 000 – i runda slängar. Men väldigt många lämnar festivalområdet under spelningen. Längd: lite över 90 minuter. Bäst: Slutet. Från ”All night long” och framåt är det riktigt, riktigt bra. Extra plus i kanten för att de hade den goda vanan att spela hyfsat tidigt på kvällen – mer sånt tack! Sämst: I princip allt innan ”All night long”, med särskild betoning på alla uuuutdragna solon.


NORJE. ”I’m not a guy who likes jamming and having fun. Music is very serious”.

Det två år gamla intervjucitatet från The Guardian säger i stort sett allt om Ritchie Blackmore.

Mannen, myten och hårdrocklegenden ser gravallvarlig ut på Festival stage. Alternativt utomordentligt uttråkad eller fly förbannad – det kan vara vilket som.

Gitarristen och låtskrivaren har som bekant lika mycket karisma och utstrålning som ett par blöta gummistövlar. Och för det mesta ser han ut att spela i sömnen.

Trots att självaste Nanne Grönwall står och kramar kravallstaketet, vilket storbildsskärmarna uppmärksammar flera gånger.

Och trots att han har den stora förmånen att plocka russinen ur Rainbows och Deep Purples respektive låtskatter tillsammans med en brokig skara kompmusiker.

Att kalla konstellationen för Ritchie Blackmore’s Rainbow är förstås också missvisande. Liverepertoaren sträcker sig långt bortom tongivande Rainbows förtjusande debutplatta.

Men låt gå för att Ritchie Blackmore’s Deep Purple Rainbow hade blivit ett för långt bandnamn.

Stor saknad efter Dio

Men ett mer sakligt korrekt bandnamn hade hur som hur inte räddat spelningens första halva.

Energin är plågsamt lågmäld och krystad.

Och om jag inte misstar mig råkar Blackmores fingrar slinta på gitarrsträngarna redan i inledande ”Spotlight kid”. Hoppsan.

Det är dessutom glest i publikhavet och många lämnar festivalområdet allt eftersom. Faktum är att jag nog aldrig har sett en så pass dämpad publik framför en headlineakt på Sweden Rock.

Saknaden efter Ronnie James Dio är också hjärtslitande. I synnerhet under ”Stargazer”, som ju är världens bästa låt – alla kategorier.

Men spelningen har trots allt sina stunder.

Det galopperande huvudriffet i ”Perfect strangers” flyter på som en dröm.

Och sångstjärnskottet Ronnie Romero besitter en gudabenådad röst.

Men tyvärr också en intetsägande scenpersonlighet.

Det är dessutom plågsamt uppenbart att Sweden Rocks publik inte har någon som helst relation till den chilenska doldisen. Romero kämpar tappert för att vinna publikens gunst och kärlek. Till exempel genom att försöka prata svenska (”Jag kan Sverige”).

Tänder till i slutet

Efter många om och men lyckas han.

Det krävs hormonstinna ”All night long” för att samtliga inblandade ska tända till ordentligt. Tyvärr är sträckan fram till dess är en besvikelse av pannkaksartade proportioner.

Men i slutet tar det alltså fart. Ta mig fan.

”Long live rock ’n’ roll”, ”Burn” och extranumret ”Smoke on the water” framförs med ett välbehövligt jävlar anamma – och mottas med ett lika entusiastiskt gensvar.

Det är fruktansvärt synd att stämningen inte var så här från start. Då hade vi kunnat snacka om en succéartad festivalavslutning.

Men bättre sent än aldrig, antar jag.

ARTIKELN HANDLAR OM

Norje

Hårdrock

Rock