Livsbejakande soul med Nao

avPer Magnusson

WAY OUT WEST De som väljer bort Veronica Maggios radiorefränger för tältscenen får vara med om någonting väldigt fint i och med Naos spelning.


Nao
Plats: Linné, Way Out West, Göteborg. Publik: Lite för liten, av uppenbara skäl. Längd: En timme. Bäst: ”Girlfriend”. Sämst: Att inte fler är här.


GÖTEBORG. In snurrar hon på scenen i signalfärgad, afrikansk skrud, rött hår och med det bredaste av leenden på läpparna – ska vi kalla entrén antitesen till Veronica Maggios latte macchiato-färgade melodier några hundra meter bort?

Jag känner i alla fall en omedelbar glädje över att vara här, redan i inledande ”If I ever”.

– I will take you to another planet, säger Nao och sätter tonen.

Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
Konserten med Nao är ett stort leende.

Neo Jessica Joshua är ett passande namn för Nottingham-sångerskan. Hon landar nämligen nära det vi, lite slarvigt, brukar kalla neo-soul. Men Naos variant är själfull, svängig och livsbejakande – inte alls så självmedvetet stel som några av hennes genre-kolleger i bland kan te sig.

Nao headbangar, rullar höft, dansar sig tossig på scenen. Glädjen, värmen, energin sprider sig till varje hörn av det redan sensommarkvällskyliga tältet.

Konserten med Nao är en välkommen påminnelse om att de bästa festivalspelningarna äger rum just under ett tälttak. Ljudet, stämningen, laddningen, blir så mycket starkare.

Allra starkast är den på samma gång släpiga som explosiva ”Girlfriend”.

Som Nao själv säger från scenen: good vibes.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Nao

Musik