Passionerade Lucifer hyllar hårdrocken
Publicerad 2018-07-06
ALBUM Lucifers andra album är ett passionerat och skickligt komponerat kärleksbrev till hårdrockens största pionjärer.
Lucifer
Lucifer II
Century Media/Sony
HÅRD ROCK Berlinbördiga Johanna Sadonis var en plågad tonåring som fann förtröstan i hårdrocken och lyssnade på Danzig medan hon strök omkring på kyrkogårdar.
Till många djupt troende släktingars – däribland en rad framstående pastorer – förvåning och förtvivlan.
Sångerskans vision med rockbandet Lucifer är långt ifrån hennes ockultosande doomkonstellation The Oath, som tyvärr gick i graven efter bara ett albumsläpp.
Precis som 2015 års debutplatta är ”Lucifer II” en hommage till tyngre 60- och 70-talsrock och tongivande band som Black Sabbath, Deep Purple och Blue Öyster Cult.
Samarbetet med nya parhästen Nicke Andersson (The Hellacopters, Imperial State Electric med flera) – som är medlåtskrivare, trummis, bassist och delar gitarrtjänstgöring med Robin Tidebrink – är som gjutet.
Tillsammans gör de Lucifer till en rockoutfit unik i sitt slag.
Förföriskt pendlar Sadonis stämma mellan drömlik Anni-Frid Lyngstad-lätthet (”Before the sun”) och kraftfulla soulstänkta urladdningar (”Phoenix”).
Andersson uppvisar hypnotiska Bill Ward-takter i drömska balladen ”Dreamer” och stonerlunkande ”Eyes in the sky”. Och det ofattbart fenomenala trumcrescendot i ”Reaper on your heels”, som kryddas av ringande kyrkklockor och gudabenådade riff, rör mig till tårar.
Avslutande ”Faux pharaoh” låter emellertid som ett oheligt, men beundransvärt bra, möte mellan ABBA och ikoniska doom metal-akten Candlemass.
Sadonis sköra tonårsjag känns som ett minne blott.
”Lucifer II” är ett moget, självsäkert och passionerat kärleksbrev till hårdrockens största hjältar och innehåller dessutom några av årets hittills starkaste rocklåtar.
BÄSTA SPÅR: ”Phoenix”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik