Ett bitterljuvt avsked från Slayer

1 av 3 | Foto: Läsarbild
MUSIK

KONSERT Slayers sista spelning på svensk mark blir ett värdigt – men vemodigt – avslut på en drygt 40-årig thrash-era.


Slayer
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 8940 (utsålt). Längd: 90 minuter. Bäst: ”South of heaven” är blytung i kväll. Liksom publikfavoriten ”Raining blood”. Sämst: Att det troligtvis är sista gången som jag bevittnar thrash-giganterna live. Fråga: Är detta ett riktigt avsked eller början på en serie av avslutningsturnéer à la Ozzy Osbourne eller Ulf Lundell?


Redan 2013, efter bandkamraten Jeff Hannemans tragiska bortgång, hintade frontmannen Tom Araya om att Slayer snart var ett avslutat kapitel.

Gitarristen Kerry King var emellertid av en helt annan åsikt.

Till slut enades de två originalmedlemmarna om att fortsätta ett tag till.

Fans världen över kunde således pusta ut.

Fram tills tidigare i år, när nyheten om det ikoniska thrash metal-bandets avskedsturné ”Final world tour” skakade hårdrockvärlden i grunden.

Turnén som i kväll har kommit till huvudstaden. Tyvärr utan Gary Holt i uppställningen.

Gitarristen hoppade av turnén efter söndagens spelning i Berlin för att i stället ta hand om sin döende pappa.

Kakofoni av skrik, riff och vrål

Med superkort varsel ryckte Machine Heads Phil Demmel in som ersättare.

En skicklig gitarrist som under konserten framför Slayers låtskatt enligt konstens alla regler. Men som tyvärr saknar Holts inkännande närvaro.

Saknaden av Holt blir dock kvällens enda besvikelse.

Den kraftfulla kakofonin av Arayas gälla skrik, Kings sylvassa riff, Paul Bostaphs genomborrande dubbelkaggar, publikens rungande allsång och euforiska vrål gör stämningen på Hovet fullkomligen explosiv.

Och bandet har tagit fram sitt allra tyngsta artilleri i dekor- och pyroteknikväg. Framför diverse backdrops avfyras värmande eldsflammor, ibland i form av uppochnedvända kors, på löpande band.

Nackspärr nästa

Samtidigt vädras säkra låtval från nästan samtliga studioalbum. Låtmaterial från floppen ”Diabolus in musica” får tacksamt nog sitta på avbytarbänken.

Engagerande publikfavoriter från ”Seasons in the Abyss” och ”Reign in blood” resulterar i furiöst kollektivt headbangande.

Käftsmällen ”Disciple” känns från topp till tå. Jag nickar instämmande när Araya sobert skränar: ”I hate everyone equally”.

Jag får kittlande fjärilar i magen när ett näst intill fullsatt Hovet sjunger med i ”Dead skin mask”.

Och nackspärren kommer smygandes när jag diggar i takt till svindlande snabba ”Dittohead”.

Ett riktigt avsked?

Branschkollegor såsom Rob Zombie och Phil Anselmo tror att Slayer kommer att tröttna på det stillsamma pensionslivet efter ett par år.

Kan det bli en ”Final world tour 2”?

Hårdrockmusiker är som bekant ett envist och uthålligt släkte. Ozzy Osbourne är väl det främsta exemplet.

Men en framtida återförening kan vi nog fetglömma. Araya verkar vara tämligen less på turnélivet.

Under konserten upplever jag därför en inre storm av motstridiga känslor.

Glädje. Sorg. Eufori. Vemod. Tacksamhet. Uppgivenhet.

När sista låten ”Angel of death” möts av öronbedövande jubel – och till viss del även stående ovationer – känner jag att en tår letar sig fram i ögonvrån. Med reservation för att det eventuellt kan vara en kontaktlins som krånglar.

En sak är säker: thrashens tungviktsmästare avslutar sin långa karriär med hedern i behåll.

Tack för allt, Slayer!

ARTIKELN HANDLAR OM

Slayer

Metal

Hårdrock

Musik