Enda som slog Israel var mellanakten
MALMÖ. Andra semifinalen kan sammanfattas i två meningar:
Israel gick vidare.
Mellanakten ”We just love Eurovision so much” var det bästa bidraget.
I och med det kommer även fortsättningen att handla rätt mycket om den israeliska balladen ”Hurricane”.
Det beror inte enbart på att Israel har en av årets bästa låtar i tävlingen.
Buropen, slagorden och protesterna kommer att fortsätta med oförminskad styrka.
Under tiden lär väl Kroatien vinna. Så såg i alla fall prognosen ut innan semifinalen började. Nu är frågan hur starka Israel blir i finalen. Eden Golan rusade uppåt hos spelbolagen efter sändningen, från åttonde till andra plats.
Tänk om hon går och vinner?
Det går inte att rösta bort några bidrag i tävlingen, om nu någon är sugen på det. Israel kan av så många olika skäl få ett massivt tittarstöd i finalen. Musik har inte längre något med saken att göra. Politiken tar ännu en gång över.
Juryns poäng på lördag blir därför mer laddade än vad någon hade kunnat föreställa sig.
Den största utmaningen för tittarna måste annars ha varit att hitta tio värdiga finalister av sexton möjliga i Malmö. Inte ens Tom Cruise hade kunnat lösa det omöjliga uppdraget. På film.
Schweiz, Israel och nåt bidrag till som jag redan har glömt bort förtjänade att gå till final.
Resten var en lång remix av förutsägbara idéer, förlegad nostalgi, nederländska clowner med stora axelvaddar och estniska busgubbar med höga knän, övertydligt scenspråk – om det danska bidragets text innehåller ordet ”sandslott” så måste artisten ifråga så klart kasta sand på scenen – och klyschor.
ESC, med andra ord.
Förlåt mig, men så här långt in i veckan vill jag i regel bara klä ut mig till den blåa pippifågeln i Nederländernas bidrag ”Europapa” och fly från dårhuset, vilt kacklandes om diverse musikaliska hemskheter från San Marino och Norge.
Scenproduktionen var åter igen bland det bästa jag har sett sedan jag började att bevaka tävlingen 2006. Det finns inget land som kan gör bättre tv av ESC än Sverige. Nej, det är ingen falsk och pinsam patriotism. Det är, vid det här laget, ett faktum.
Inget annat värdland kan heller sätta ihop en lika lång, barnslig och underhållande mellanakt som ”We love Eurovision too much”. Det var semifinalens bästa bidrag, med viss marginal.
Inget annat land har ju i dag samma distans till sig själv och tävlingen. Numret blev inte direkt sämre av att Käärijä, av många ansedd som fjolårets moraliska vinnare, fick avsluta numret.
”Cha cha cha” var kvällens tolva.
På något sätt var det som att Sverige i och med det lämnade över stafettpinnen. Vi ska inte räkna med att vara några självklara juryfavoriter längre.
Det kan dröja ett tag innan vi får arrangera tävlingen igen. Efter finalen får nån annan ta över kostnaden och vara vakthund för programmets eventuella och blygsamma kvalitet.
Lycka till.
Marcus & Martinus är i alla fall chanslösa på lördag.