’Det kapitel 2’ känns mest som en repris

Skarsgård är fenomenal – men sittfläsket prövas hårdare än nerverna

Publicerad 2019-09-03

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

Det kapitel 2

Regi Andy Muschietti, med James McAvoy, Jessica Chastain, Bill Hader, Bill Skarsgård.


FILMRECENSION. Dags för Bill Skarsgårds rubbade clown med de röda ballongerna att återigen klucka ondskefullt.

Men den här gången fastnar det i halsen.

SKRÄCK. Den första filmen var en uppfriskande ny version av Stephen Kings klassiker, med en skicklig skräckregissör bakom ratten och en äkta ”Stranger things”-liknande kärlek till barndomsäventyr. Rysningarna gick hand i hand med kamratskap och 80-talsnostalgi.

Tanken var hela tiden att dela upp Kings tegelsten och låta första filmen fokusera enbart på barndomen, medan det andra kapitlet spolar fram handlingen 27 år. Nu möter vi ”losers club” i vuxen ålder, då Mike (Isaiah Mustafa) som blev kvar i Derry ringer upp de forna kamraterna för att berätta att ”Det”, monstret från deras barndom, tycks ha vaknat till liv igen. De flesta väljer att resa tillbaka. De lovade ju, för 27 år sedan.

Filmen börjar med en obehaglig sekvens där ett gaypar råkar ut för ett våldsamt ungdomsgäng. Mörkt och blodigt, som det inledande barnamordet i första filmen. Fler spektakulära scener finns utspridda här och var. Beverlys (Jessica Chastain) besök hemma hos en rar tant som inte är vad hon ser ut att vara har visserligen redan avslöjats i en trailer, men Bills (James McAvoy) möte med Pennywise inne i lustiga huset på ett nöjesfält är en ryslig godbit.

Påtaglig värme bland skådespelarna

Ibland finns här en lekfullhet, som ett gästinhopp av en legendarisk 70-talsregissör vars namn jag inte ska avslöja. Stephen King själv hälsar på i en annan scen. Filmen hoppar fram och tillbaka mellan nutid och huvudpersonernas barndom. Värmen mellan skådespelarna i båda epokerna är påtaglig; särskilt Bill Hader är rolig att se som plågad komiker. Det eviga temat om mobbning förvaltas troget under resans gång.

Regissören Andy Muschietti och manusförfattaren Gary Dauberman (som tidigare i somras begick sin regidebut med ”Annabelle comes home”) vägrar döda sina darlings, spänner musklerna och packar filmen full med allt skräckgodis de kan tänka sig.

Det blir en repris

Men det håller tyvärr inte. Mycket av det som sker här kommer för nära händelserna i första kapitlet. Det blir en repris – och den känslan försvinner inte bara för att filmen är nästan tre timmar lång. I stället är det mycket utfyllnad och den specialeffektsspäckade uppgörelsen med Pennywise prövar mer ens sittfläsk än skräcknerverna. Det brakar och smäller under 45 minuter. Man hinner kväva någon gäspning.

Överlag skrämdes Muschietti bättre i den första filmen. Ingen skugga över Skarsgård, som är en fenomenal skräckikon vid det här laget. Men Pennywise såg sina bästa dagar för två år sedan.


Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.