Mejla

Jan-Olov Andersson

Helt rätt att satsa på att fler kvinnliga historier blir film

KRÖNIKA. Tretton kvinnor får en jäkla massa pengar för att skriva manus till kommande svenska storfilmer.
Dagen efter att den nyheten kablas ut ser jag Lisa Aschans nya stundtals underbara komedi ”Ring mamma!”. Och då är känslan självklar: Kör på!

Bästa sättet för män och kvinnor att förstå varandra, är förstås att umgås. Intimt eller som vänner. Något som på sikt borde skapa ett mer jämlikt samhälle. Åtminstone om de flesta människor hade sunt bondförnuft. Fast det kan ju diskuteras om folk har det i dessa tider…
Ett annat bra sätt för oss män att förstå oss på det motsatta könet är att läsa böcker eller se filmer av och om kvinnor.
Litteraturen, där dominerar redan kvinnorna. Men filmvärlden är fortfarande tämligen patriarkal. Av fjolårets åtta svenska storfilmer, med en budget över 30 miljoner, hade till exempel bara en av dem en kvinnlig manusförfattare.
Hur råda bot på detta? Hur få fler publikvänliga historier med kvinnligt perspektiv?
I filmbranschen muttras det ständigt, särskilt från grånande herrar, att Svenska Filminstitutets vd Anna Serner har gått för långt i sin jämlikhetsiver. Att hon är väldigt nöjd med att åka runt i världen och få stor uppmärksamhet för sin handlingsplan 50/50 by 2020, för en jämställd filmproduktion både framför och bakom kameran. Att hon nog egentligen hade velat bli kulturminister. Medan det inte händer så mycket på hemmaplan. Publikmässigt är år 2019 en katastrof för svensk film.
Fungerar det då att ge tretton kvinnliga manusförfattare till tio storbudgetfilmer (några av dem jobbar i par) 120 000 kronor var för att utveckla manus? Ungefär hälften av dem får sedan 200 000 kronor till. I bästa fall kanske två, tre filmer blir av.
Vem vet? som Lisa Ekdahl sjöng.
Men efter att ha sett Lisa Aschans ”Ring mamma!” blir jag upprymd över att det verkligen görs filmer med ett annat, kvinnligt, perspektiv.
Här finns replikskiften mellan filmens båda väninnor (Sanna Sundqvist, Evin Ahmad), här finns fräcka sexscener mellan Sundqvist och de män hennes rollfigur strular med, som aldrig hade skapats av en manlig manusförfattare/regissör. Efter filmen kändes det som att ytterligare några pusselbitar hur kvinnor fungerar kunde läggas på plats.
Så jo, den här typen av kvotering behövs nog i en fortfarande väldigt manligt dominerad filmvärld.

avJan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM