Glupska filmhajar skrämmer oss igen

De är rena fantasin – men vetenskapen hjälper oss hålla huvudet kallt

Jason Statham betraktar tandavtryck i ”The meg”.

Rektorn avslutade sitt välkomsttal med en liten varning till alla nya studenter på campus.

– Det är förbjudet att bada i floden. Om inte jag tar er kommer tjurhajarna att göra det.

Det här var inte en scen ur mitt förflutna som student. Visserligen rinner det en å genom Halmstad, men där simmar det väl mest havsöring.

En av mina vänner pluggar på Bond University i Gold Coast på Australiens östra kust och där får man vara lite försiktig när man badar. Till skillnad från många andra hajarter trivs tjurhajen inte bara i saltvatten, utan simmar även gärna upp i floderna.

Ett fantastiskt djur. Men som historien och forskare har lärt oss är lite respekt på sin plats.

Urtidshaj i Marianergraven

I dag är det svensk biopremiär för monsterfilmen ”The meg” (här är recensionen), som handlar om en urtidshaj som tar sig ur Marianergraven och hamnar i konflikt med Jason Statham.

Hajen har funnits på riktigt. Megalodon var troligtvis den största hajen i historien och levde för några miljoner år sedan.

Någon vetenskapligt korrekt film om hajar är det dock inte. Den är trots allt baserad på en bok som börjar med att en megalodon attackerar och dödar en tyrannosaurus. Det faktum att det skiljer sig åtminstone 40 miljoner år mellan när djuren fanns på planeten verkade inte bekymra författaren…

Hajfilmer hör ihop med sommaren. Så har det varit sedan Steven Spielbergs ”Hajen” skrämde semesterbadare 1975. Sedan sex år tillbaka släpps även en ny ”Sharknado” varje sommar på amerikanska tv-kanalen Syfy, billiga och tramsiga katastroffilmskomedier där b-kändisar slåss mot hajar som kommer flygande i form av en tornado.

”Hajen” och alla efterföljande filmer har haft en negativ inverkan på hur vi människor ser på hajar. George Burgess, välkänd hajforskare i Florida, har tidigare pekat på hur Spielbergs film gjorde det till en ”sexig machogrej” att börja jaga haj.

Dödliga attacker i New Jersey 1916

Ett tag var det motsatta sant. I början av 1900-talet tvivlade vetenskapsmän i USA på att hajar utgjorde en fara för människor. Det var ju aldrig någon som blev biten. Men när intresset för att semesterbada i havet ökade hände det oundvikliga – de dödliga hajattackerna längs New Jerseys kust 1916 skapade panik.

Under de följande decennierna har människan fått lära sig att gå en balansgång – värna hajen, men respektera den även som en potentiell fara.

Det är just vetenskapen som hjälper oss att inte gå på allt Hollywood förmedlar. Det gäller även andra områden...

Följ ämnen i artikeln