Springsteens nya: Konsertfilm med extra närvaro och poesi

avJens Peterson

Western stars
Regi Bruce Springsteen/Thom Zimny, med Bruce Springsteen, Patti Scialfa och 30 musiker.

MUSIK/DRAMA Sångerna på ”Western stars” har blivit goda vänner sedan albumet släpptes i juni.
Ändå träder de fram med ny skärpa i filmen. Man får närkontakt med instrument som banjo och dragspel, och nya röster vid sidan av Bruce Springsteen. Plus stråkarna förstås, som ger ett mäktigt sound rakt igenom.

Springsteen sjunger starkt och inspirerat. ”There goes my miracle” skimrar som en popjuvel i södra Kaliforniens 1970-talsfärger.

Och så har vi de poetiska presentationerna.

Bruce Springsteen har alltid varit bra på mellansnack. En del sånger har fått fantastiska introduktioner på scen, långa berättelser som ibland vindlat omkring länge och byggt upp stämningen i publiken.
Det här är annorlunda. Lugna lågmälda reflektioner. Genomtänkta, sympatiska, ibland snygga ordvändningar som kunde varit textrader i en sång.

Foto: Rob DeMartin
Bruce Springsteen i filmen ”Western stars”.

Det är ovanligt att en artist själv går in och fyller i hur han vill att sångerna ska uppfattas. Men Springsteens kommentarer kring sina sånger lämnar utrymme för egna tolkningar. Det finns gott om plats i sångtexternas ödsliga landskap.

”Western stars” är en konsertfilm. Men det är en konsertfilm med ovanligt starka känslor och starka närbilder. Bruce Springsteen ger röst åt påhittade figurer som kommer ur hans egna upplevelser. Och det låter som människor vi känner. Eller är.

ARTIKELN HANDLAR OM