Elton John

Elton John-biografin är både närgången och smart

avJan-Olov Andersson

Taron Egerton som Elton John.

CANNES. Hollywood vill förstås ha en ny megasuccé som Queen-biografin ”Bohemian rhapsody”.
Elton John-biografin ”Rocketman”, världspremiär på filmfestivalen, är bättre. Smartare, mer närgången, men också mer krävande, inte lika inställsam.

Rocketman

Regi Dexter Fletcher, med Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Gemma Jones, Bryce Dallas Howard.


DRAMA. Det är ganska självklart att jämföra filmerna. Inte bara för att Queen-filmen satt en ny standard för hur framgångsrik en artistbiografi kan bli. Regissören Dexter Fletcher skulle ha gjort den, men filmbolaget tyckte hans version var för svart. Nu fick han ändå göra filmen färdig, när regissören Bryan Singer ballade ur/fick sparken.

Jag gillade Queen-filmen också, trots att den ibland var ganska ytlig och klichéfylld.


”Rocketman” går mer på djupet. Är mer en slags impressionistisk version av rockmyten. Och där Queens musik med åren ibland har blivit till allsångsrefränger på fotbollsläktarna, är Elton Johns sånger, med Bernie Taupins utmärkta texter, mer sådant som växer för varje lyssning, mer tankeväckande.

Dexter Fletcher har mycket smart förvandlat många scener till ett slags drömsekvenser, eller musikalnummer, med Elton Johns välkända melodier som fond.

Det börjar med att Elton John (Tarin Egerton, utmärkt) besöker ett AA-möte i full konsertutstyrsel. Galna scenkläder, paljetter, tokiga glasögon. Man får mycket sådant för pengarna i den här filmen. Han berättar om sitt missbruk – och så rullas hans liv upp i återblickar.

Han förstår tidigt och erkänner också inför sig själv att han är gay, flickvänner och ett kort äktenskap blir parenteser i livet, mest för att det ska vara så. Förhållandet med managern John Reid (Richard Madden) är destruktivt och kärlekslöst, denne är bara ute efter sex och pengar. Och det är stundtals hjärtskärande hur Elton John förgäves söker bekräftelse och kärlek hos sina föräldrar (Steven Mackintosh, Bryce Dallas Howard), både som barn och vuxen stjärna. Den enda stöttepelaren i barn- och ungdomen är mormor (Gemma Jones).

Efter USA-genombrottet via en spelning på rockklubben Troubadour i Los Angeles (fantastiskt skildrat i filmen), rullar det på med framgångar, pengar, sex, alkohol, droger - och sammanbrott.


Starkaste kärlekshistorien i filmen är egentligen en vänskapshistoria, den mellan Elton John och textförfattaren Bernie Taupin, suveränt spelad av Jamie Bell.

Om det blir fullt lika stor publikrusning som till ”Bohemian rhapsody” återstår att se. Filmen har inget sådant där glädjerusögonblick, som när Queen intar Live aid-galan. Snarare många scener som engagerar mer på djupet. Men musiken är ju minst lika bra.


FOTNOT: Filmen har Sverigepremiär onsdag 29 maj.

ARTIKELN HANDLAR OM

Elton John

Hbtq

Queen

Film