Nalle Puh som skräck är provocerande skräp
Fantasi och humor saknas i trist ’Winnie-the-Pooh’
Publicerad 2023-02-15
Winnie-the-Pooh: Blood and honey
Regi Rhys Frake-Waterfield, med Nikolai Leon, Craig David Dowsett, Chris Cordell, Maria Taylor.
FILMRECENSION. Du gör dig själv en rejäl björntjänst om du ser den här slasherversionen av Nalle Puh.
SKRÄCK. Kommer ni ihåg när ”Snakes on a plane” hade biopremiär 2006? Ni är förlåtna om ni inte gör det. Filmen var en stor snackis innan den haft premiär. Ett flygplan fullt med ormar! Och Samuel L Jackson som ryter: ”I’ve had it with these motherfucking snakes!”. Vad kan gå fel?
Egentligen inte så mycket. Filmen var habil, men när den väl haft premiär dog hajpen omedelbart. Jodå, det var en massa ormar på ett flygplan. Men... inte mycket mer. ”Snakes on a plane” är idag mer bortglömd än en kultklassiker.
Jag hoppas verkligen att samma öde väntar ”Winnie-the-Pooh: Blood and honey”, en film som har blivit omtalad före premiären just för att Nalle Puh har blivit slasherskräckis. Vad kan gå fel?
I det här fallet, allt.
Skyddas inte längre av upphovsrätten
När vi tänker på Nalle Puh i dag är det kanske mest Disneys version som dyker upp i huvudet. Hade filmskaparna försökt göra något som liknade Disneys filmer från 60- och 70-talen hade de åkt dit så det visslade om det. Men björnen skapades ursprungligen av A A Milne och det är den barnboken från 1926 som inte längre skyddas av upphovsrätten.
Nu är det fritt fram att hitta på Nalle Puh-historier – så länge som det inte påminner om Disneys tolkning.
Den här filmen börjar med en animerad tillbakablick på när Christopher Robin växte upp. Det var då han träffade Nalle Puh, Nasse och I-or, djur med människoliknande egenskaper, i Sjumilaskogen. De blev vänner för livet – tills Christopher en dag lämnade dem. Det var naturligt, han växte upp och skulle bli läkare.
Men så såg inte Nalle Puh och hans vänner på saken. Djuren kände sig vilsna utan deras vän, som dessutom hade sett till att de fått mat. Nu blev de förvildade och svalt.
Ett antal år senare återvänder en nu vuxen Christopher Robin (Nikolai Leon) till Sjumilaskogen. Han har tagit med sig sin blivande hustru Mary (Paula Coiz) och tänker bevisa för henne att alla hans historier om människoliknande djur i skogen faktiskt var sanna.
Men så fort de anländer till Sjumilaskogen anar Mary oråd. De blir snart brutalt varse om hur illa det har gått för Nalle Puh och hans vänner.
Filmen slänger även in en grupp festsugna ungdomar som har hyrt en stuga i skogen och får smaka på Nalle Puhs kedjor, knivar och släggor. Det är ju trots allt en slasherfilm och klyschorna måste sitta där.
Inspirerade den verkliga Sjumilaskogen
Filmen är inspelad i Ashdown Forest, som inspirerade Sjumilaskogen i boken, men eftersom det mesta utspelas i mörker blir skogen aldrig en intressant del av filmen.
Det här är amatörmässigt regisserat skräp, gjort utan fantasi och humor. Nalle Puh och Nasse blir aldrig mer än helt vanliga stumma slashermonster. De ska föreställa en slags korsning mellan människa och djur men ser för det mesta ut som att de bara är maskerade, som så många andra klassiska mördare i genren.
Slaktandet känns även det oinspirerat. Det är provocerande att filmen marknadsförs som chockerande måste-underhållning för den som tål genren. Då kan jag istället rekommendera ”Terrifier 2”, som gick på bio i höstas. Där finns äkta kreativitet och arbetsglädje i slashergenren.
”Winnie-the-Pooh” känns bara som en upphajpad blåsning.
Filmen har biopremiär i dag, 15 februari.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.