”Bitchkram” är en ljuvlig historia som träffar hjärtat

Jan-Olov Andersson

Bitchkram

helskärm

DRAMAKOMEDI Först kom ”I taket lyser stjärnorna”. Sedan ”I skuggan av värmen”. Och så ”I rymden finns inga känslor”. Om man som recensent blandade ihop filmtitlarna, hur skulle det då inte vara för publiken, som normalt är så där lagom intresserad och bara går på bio i snitt ett par gånger om året?

Fast trots knepig titel, okända skådespelare, okända upphovsmän (och -kvinnor), ett kanske lite ”svårt” och allvarligt ämne, huvudpersonen hade Aspergers syndrom och det faktum att filmen redan hade visats i SVT, gratis, i en kortare novellfilmsversion, så blev filmen publiksuccé och Sveriges Oscars-bidrag och där föll den bort först i den allra sista gallringen.

Och allt förstås för att unge regissören Andreas Öhman hittade precis rätt tonfall och känsla, exakt rätt formspråk för att illustrera Bill Skarsgårds huvudpersons inrutade liv och rätt skådespelare i alla övriga roller.

Med ”Bitchkram”, som fanns i Öhmans tankar redan före ”I rymden …”, tar han ett steg till. Här slår regissörens genuina känsla för allting-film ut i full blom. Suverän dialog. Unga och i stort sett okända skådespelare som agerar hundraprocentigt naturligt. Precis rätt rytm i bildspråk, klippning och musikval. Och så har han och medförfattaren Jonathan Sjöberg hittat på en historia som hela tiden engagerar och överraskar och lockar till både skratt och tårar.

Det handlar om Kristin (Linda Molin) som efter studenten vill lämna småstadslivet för en sommar i New York. Som alla ungdomar som redovisar minsta steg de tar nu för tiden, på Facebook, Twitter eller vad det nu är, ska hon skriva krönikor om sitt häftiga storstadsliv i lokaltidningen. Ett missat plan och diverse turer senare, befinner hon sig på landet, bosatt i ett hus med en något yngre tjej (Fanny Ketter) som hon inleder en motvillig vänskap med. Och New York-krönikorna, de skriver hon ändå, som om hon vore på plats ”over there”.

En rätt så ljuvlig, galen, inkännande, snygg, rolig och lätt vemodig historia, där verkligheten förstås en dag hinner ifatt Kristin. ”Bitchkram” träffar hjärtat ungefär som Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” gjorde för 14 år sedan, om än inte med fullt lika stor kraft.