Edda ger kött och blod åt Monica Z

Uppdaterad 2013-09-13 | Publicerad 2013-09-12

Så många Betyg: 1 av 5 plusBetyg: 1 av 5 plus får den svenska storfilmen

drama Först som sist, detta är en film som står och faller med vem som spelar Monica Zetterlund (1937–2005) och den fortfarande relativt okända sångerskan Edda Magnason är rena uppenbarelsen i rollen.

MAGNAFIK  Edda Magnason bär filmen om Monica Zetterlund – förutom att hon är porträttlik och sjunger väldigt bra är hon en alldeles fantastisk skådespelerska.

Att hon är porträttlik är en sak. Att hon sjunger både bra och väldigt likt Monica Z. en annan. Men hon är också ­fantastisk som skådespelerska. Ger med en intensiv närvaro kött och blod åt en mångbottnad person som hade ett komplicerat liv, med ständigt dåligt samvete för att vara en dålig mor, med en aptit på män, allt för ofta fel män, och ganska snart ett alkoholmissbruk som blev hennes undergång. Men på gott humör, spred också Monica Z. en enorm glädje omkring sig.

Den här typen av filmbiografier är inte så vanlig i svensk film. Dels är det väl inte så många livsöden som finansiärerna tror intresserar en stor publik. Det är dyrt att återskapa forna tider. Och det är svårt att komprimera en persons hela liv till cirka två timmar.

Felfinnare göre sig icke besvär, för de kan hitta hur många fel som helst när det gäller kronologi, årtal och ­sådant. Peter Birro (manus) och Per Fly (regi) har tagit rejäla artistiska friheter när det gäller Monica Z:s liv. Alltihop – uppväxten som ensamstående ung mor och växeltelefonist i Hagfors

i Värmland, flytten till Stockholm, chansen att uppträda i New York, artistsuccéer och enstaka fiaskon, livet med filmregissören Vilgot Sjöman i en stor villa där det ständigt hölls stora fester – har komprimerats till bara några år. Sålunda åldras till exempel aldrig Monica Z:s dotter.

Slutet kan diskuteras, jag tror jag tycker om det.

Annars bjuds vi på fantastiskt återskapade musiknummer. En härlig och snygg tidsresa till 1960-talet. Kjell Bergqvist som Monica Z:s far, han som ger jantelagen ett bittert ansikte, har sällan varit bättre. Sverrir Gudnason är rörande som basisten Sture Åkerberg, i åratal olyckligt förälskad i Monica Z, och den som tidigt ser ­avgrundshålet bakom den ­glada masken hos henne.

Birollsskådespelarna till roller som Beppe Wolgers, Hasseåtage, Vilgot Sjöman med flera, är också väl valda; icke utslitna ansikten, alla väldigt bra.

En ganska så underbar film, som effektivt blandar värme och svärta.

Följ ämnen i artikeln