Prince död? Snälla, säg att det inte är sant

Prince är död.

Vad?

Snälla, säg att det är ett skämt.

Prince stod för en riktig succékonsert när han uppträdde på Way Out West i Göteborg 2011.

Vem såg det här komma?

Vem?

Prince är död. Prince Rogers Nelson är borta. His Royal Badness har gjort sin sista låt och skiva och konsert.

Han var en av de där sista artisterna med odödlig aura. Eller rättare sagt – en overklig aura.

Prince var först och främst overklig.

Vad ska man jämföra honom med? Finns det någon? Eller något? Jag tvivlar.

Det finns grymma gitarrister och dansare. Det finns fenomenala producenter, låtskrivare, sångare, instrumentalister, soulartister, funkmaskiner, rockdårar, livefenomen, jazzhjältar och popstjärnor. Men vad kallar man någon som lyckades vara allt det på samma gång? Och som länge var bäst i varenda detalj, genre och uttryck? Har den varelsen ens ett namn?

Jo, fram till på morgonen torsdagen den 21 april, amerikansk tid, hade han ett namn. Och det var Prince.

Två glimrande gitarrsolon

Jag tänker på en liten klubbspelning i Holland 1988 nu. Jag vet inte varför. Jag var ju inte ens där.

Men det var en av de där mytomspunna nätterna när Prince och hans band oannonserade dök upp efter sin riktiga officiella arenakonsert och jammade. Inspelningen har sedan dess cirkulerat under namnet ”Small club”. Många misstänker att Prince läckte den själv.

Där finns en version av balladen ”Still would stand all time” som jag lyssnat på så många gånger att jag nästan kan vartenda kantslag på virveltrumman utantill. Balladen var på den tiden outgiven och Prince improviserar fram den med musikerna.

Hans falsett är hypnotisk. Han gör två glimrande gitarrsolon. Och han hinner även, inom loppet av tolv minuter, skälla ut kören när de sjunger fel i refrängen.

Jag vet inte hur många gånger jag har blundat och önskat att jag hade fått vara där, längst framme vid scenen, så nära magin att jag nästan kan ta på dess höga klackar.

Men det som hade platsat däruppe med ”Purple rain” är bara ett flyktigt ögonblick som aldrig gavs ut. Jag skulle bli förvånad om Prince själv alls mindes den versionen.

Outgivna rariteter

När Prince var som bäst och störst på 80-talet – ja, egentligen hela karriären – ville han bara vidare, ständigt vidare. Nuet var allt, gårdagen inget. En anda som han ärvde och delade med två av sina främsta förebilder, Miles Davis och Joni Mitchell.

Piratinspelade livekonserter och outgivna låtar är i högsta grad en viktig del av Princes karriär. Hur mycket jag än har lyssnat på honom misstänker jag det finns mer, att jag bara hackar på toppen av isberget, att det finns oumbärliga skatter kvar under ytan. Eller inuti hans berömda valv i studion Paisley Park där han, enligt ryktet, gömmer alla outgivna rariteter.

Men, herregud, det han gav ut räcker. Som det räcker. Ett tag verkade hitsen och de oförglömliga låtarna inte ta slut.

”When you were mine”, ”Purple rain”, ”When doves cry”, ”Little red Corvette”, ”Kiss”, ”Raspberry beret”, ”U got the look”, ”Sometimes it snows in April”, ”The most beautiful girl in the world”, ”Pop life”, ”I would die 4 U”, ”Diamonds and pearls”, ”Let's go crazy”, ”I could never take the place of your man”, ”Alphabet st”, ”If I was your girlfriend”...

Och ”Manic monday” som han skrev till Bangles. Och ”I feel for you” som han gav till Chaka Khan. Och ”Nothing compares 2 U” som han skickade vidare till Sinead O' Connor. Och ”A love bizarre” som han gjorde tillsammans med Sheila E. Och den sagolika, sagolika, sagolika covern på Joni Mitchells ”A case of you”. Och så hela dubbelalbumet ”Sign 'O' the times”, från början till slut, en gång till. Och alla utmanande och taggiga och svårtuggade och förbryllande och ibland lysande släpp efter 1997. Dagens popmusik skulle inte låta likadant utan Prince. Det går att spåra hans dna i nästan allt som strömmas eller spelas på radion.

Valde bort Spotify

Själv fanns Prince vid sin död inte på Spotify. Och han kontrollerade med järnhand allt som sipprade ut på Youtube. Klippen togs bort nästan lika snabbt som de lades upp. 2010 sa han till och med att internet var över.

Att en artist som var med och byggde den digitala tidsåldern valde bort några av dess största kanaler i dag borde ha varit kommersiellt självmord. Men Prince behövde inga hits. Han började som han slutade – på scenen, framför en publik som skrek efter mer efter konserter som kunde innehålla 38 låtar.

På senare år blev han en kringresande funkfest som spelade under radarn.

Publiken hörde inte honom på radion. Publiken fick sällan läsa om honom i tidningarna. Publiken hittade inte honom på hitlistorna. Publiken köpte inte hans skivor. Men publiken vallfärdade till hans konserter, var han än spelade. Om de fick biljetter.

Mot slutet var han en av de bäst betalda liveartisterna igen, den självklara huvudakten på vilken festival som helst.

För att se och uppleva honom var man tvungen att vara där, på plats. Prince lyckades skapa en mystik kring sina shower som normalt inte borde kunna existera i en värld som bevakas av våra smartphones.

En konsert jag aldrig glömmer

Jag såg honom på Way Out West 2011. I skenet av det som just har hänt känns konserten ännu mer minnesvärd och dyrbar nu. Det var allt jag drömt om och hoppats på att få uppleva framför en scen.

Flera gånger var jag tvungen att rycka tag i en kollega och skrika:

”Är det sant? Är det här sant? Ser du vad jag ser? Vad fan är det som händer? Jag kan inte andas!”

Och på något sätt är jag fortfarande kvar där, mitt i det kokande publikhavet. Jag har lila konfetti i håret och känner hur blodet bubblar, hur hjärtat nästan bankar hål i bröstet och hur huvudet blixtrar. Prince glider fram över scenen i en av sina viktlösa moves, han kickar omkull mikrofonstativet som studsar tillbaka, funken mullrar fram, groovet går inte att stoppa och allting, precis allting, skriker liv, liv, liv, liv, liv.

Han dirigerade föreställningen med en sällsam blandning av besjälad värme och en attityd som skvallrar om hur han en gång övertalade en frisörsalong att stänga och täcka för fönstren när han skulle klippa sig.

Tanken var att Prince, mitt under stjärnornas egokonflikt på 80-talet, skulle ha medverkat i Michael Jacksons låt ”Bad”. Men Prince hade problem med första textraden ”Your butt is mine”. Han sa till Michael:

”Vem ska sjunga det där till vem? För en sak är säker – du sjunger det då inte till mig.”

Empire State Building borde lysa lila i natt. Den störste och mest kompletta artisten av alla är borta.

Musik lät bättre med dig.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln