Tom Alandh: Jag duade kungen och blev kallad en obildad tölp

Tv-legendaren tackar för sig efter 50 år på SVT

Publicerad 2024-01-21

Arbetsrummet är fullt videokassetter, dvd:er, foton på nära och kära, snälla och arga brev från tv-tittare, en skrivmaskin – och en hel vägg med pärm efter pärm med manus och annat om allt han har gjort på SVT under över 50 år.

När Tom Alandh, 79, nu gjort tre filmer om sitt liv på public service-tv, har han inga problem att hitta rätt bland över hundratals timmars material.

– Inget är datoriserat. Allt finns i mina pärmar. Jag är skitsnabb. Vill jag hitta en glasarbetare vi filmade i Orrefors 1974, vet jag hur jag hittar honom, säger han.

Om några månader ska Tom Alandh utrymma sitt arbetsrum i SVT-huset. Vad han ska göra med allt han har samlat på sig, vet han ännu inte.

Jag är drygt tio år yngre än honom. Har växt upp med hans tv-reportage och dokumentärfilmer i SVT. Sett nästan allt han har gjort. Det är inte bara många oförglömliga porträtt av människor, kända och okända. Hans filmer har också blivit till en bild av hur Sverige har varit, förändrats och nu är, under dessa drygt femtio år.

Tom Alandh.

”Kan man nästan ha på sin gravsten”

Här finns en moralisk uppfordran till inlevelse i våra medmänniskor och deras omständigheter. Han talar till det bästa i oss. Hans filmiska livsverk bildar en mäktig gobeläng av orubblig humanism, skrev Malin Krutmeijer på Aftonbladets kultursida häromdagen.

– Slutraderna i hennes artikel kan man nästan ha på sin gravsten, om man byter ut presens till imperfekt, säger Tom när vi tränger ihop oss i hans arbetsrum.

Tom Alandh och Karin Elander, klippare, 1984.

”Public service är en garant för hederliga program”

Men fråga honom om vad han är mest stolt över, så blir svaret lite oväntat.

– Jag använder aldrig ordet stolt, jag vill verkligen poängtera det. Likadant med ordet karriär. För mig att jobba under de här fantastiska åren på SVT… det har varit ett jobb, jag har tyckt om att gå till jobbet och haft svårt att gå därifrån. Karriär… jag är glad över allt det som varit bra på SVT; arbetskamraterna, friheten, möjligheterna, resurserna som alltid funnits. Public service är en garant för hederliga program.

Tom Alandh fick hederspris på Kristallen 2011.

Erbjudandet från TV4

Har du aldrig fått erbjudanden från andra kanaler?

– Jo, från Lasse Weiss (1946–2021) när han var med om att starta TV4. Han hade just lämnat SVT. Han sa det vore bra om jag dök upp i TV 4 som roaming reporter. Roaming? Jag skulle få åka runt i världen och göra reportage. ”Får jag vara med och klippa dem?”, sa jag. ”Nä, du ska bara skicka hem materialet”, sa han. ”Du förstår väl att jag vill vara med och klippa”, sa jag. ”Ja, jag förstod det”, sa han.

– Fortsättningen var bra. Jag berättade för en av mina högsta chefer om erbjudandet. Då fick jag ett par tusen i höjd lön utan att ens be om det.

Tom Alandh.

”Jag är ingen journalist-Jesus som jobbar gratis”

Annars har pengar aldrig varit någon drivkraft för Tom Alandh.

– Jag är ingen journalist-Jesus som jobbar gratis, men jag har tagit vad jag har fått, företaget har varit en underbar arbetsplats.

Bröt ett finger i sparkstötting-olycka

Vårt möte skjuts upp en dag på grund av att Tom Alandh någon dag innan bröt ett finger på högra handen. Han åkte sparkstötting nedför en backe när han var i Tällberg i Dalarna på ett berättarseminarium.

– Backen var brant, det gick allt fortare och jag kraschade. Nu kan jag inte spela tennis på sex veckor, suckar han.

Vid sidan av jobbet spelar han tennis ofta. En gång i veckan nu på vintern. Varje dag när han tillbringar somrarna i Karlskrona skärgård.

– Jag spelar mot lite olika ”ungdomar” i 50-55-årsåldern. Ganska bra grabbar. Det är inte kul om man inte är jämnbördiga.

Tom Alandh.

Cyklar till jobbet

Och så cyklar han alltid till och från jobbet. När han bodde i Norra Ängby blev det tre, fyra mil om dagen.

– Man ska aldrig cykla fortare än man tänker. Jag tror jag har tänkt ut de flesta av mina speakertexter under cykelfärder.

Tom Alandh började på SVT tidigt 1970-tal. Var reporter på samhällsprogram som ”Fokus”, ”Studio S” och ”20:00”. Gjorde hundratals reportage av varierande längd. Nästan alltid ihop med Björn Henriksson (1942-2022), tv-fotografen som började på ”Fokus” ungefär samtidigt.

– Jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på det… det är en av de största lyckorna i mitt liv att ha mött honom. Han blev en klippa i mitt liv, både privat och yrkesmässigt.

Tom Alandh på sin cykel.

Hyllar tv-fotografen Björn Henriksson

Tv-serien ”Hej och tack för mig” är tillägnad Björn.

Inledningsvis gjorde de många reportageresor utomlands. Till Europa, Sydamerika och Afrika.

Var ni med om några farliga händelser?

– Vi var nära en flygkrasch i Equador. När Idi Amin hade tagit över i Uganda var vi där. Vi klarade oss, Arne Lemberg och en reporter från SvD blev skjutna när de var och bevakade liknande händelser tre år senare.

– Men jag har aldrig drivits av att åka och göra farliga saker. Jag älskar att åka till Vikmanshyttan, Sundsvall och Härnösand.

Tom Alandh.

”Att jag duade kungen gjorde att jag blev kallad en obildad tölp”

Ett möte med kungen från den tiden fick mycket uppmärksamhet. Inte för att det var en kritisk granskning av monarkin, utan för att han (fullt medvetet) duade kungen under intervjun.

– Det var ett sansat, seriöst och genomarbetat reportage, men att jag duade kungen gjorde att jag blev kallad en obildad tölp från ”Studio S”. En jägmästare skrev att han ville skära av kroppsdelar på mig, jag kan ana vilka… (skratt).

En del av de breven har han uppsatta på en vägg i arbetsrummet.

Annars skämtar han om att han genom åren varit ”tandlös och ofarlig”.

– Det är nog ingen makthavare som darrat när de hört mitt namn (skratt).

Tom Alandh.

Är ”kostnadseffektiv”

Tom säger att sedan han blev ”förädlad” och kallad dokumentärfilmare, har det väl blivit ett hundratal entimmesfilmer. Tre, fyra per år. Ordet ”nej” tycks inte ha förekommit bland hans chefer när Tom föreslagit något projekt. Men så är han, som han säger, ”kostnadseffektiv”.

Först klippte Karin Elander alla hans filmer. Nu är det Heleen Rebel sedan många år tillbaka. I tv-serien ”Hej och tack för mig”, där han ser tillbaka på saker han gjort, diskuterar arbetssätt, vad som blev bra eller inte, är Tom noga med att hylla alla sina medarbetare. Och förebilder som han har haft.

Varför gjorde du tv-serien?

– Egentligen kommer det från att Janne Josefsson gjorde tre avskedsfilmer där han åkte runt till olika delar av verkligheten han hade skildrat. Då tänkte jag: Om Janne kan göra det, kan väl jag också göra det.

Är det inte lätt att bli egotrippad om man gör en sådan serie?

– Heleen är ett bra korrektiv där. Hon är osentimental. Säger vad som är bra och vad vi inte ska använda.

Tom Alandh med sin klippare Heleen Rebel.

”Varför ska man jobba arslet av sig när ingen tittar”

Har du aldrig velat göra spelfilm?

– Nä, för fan.

Eller dokumentärer som visats på bio?

– Varför ska man jobba arslet av sig när ingen tittar. För att få en Guldbagge? Det bryr jag mig inte ett skit om.

– När jag har dåligt med tv-tittare, är det 300 000. Det är ganska stor skillnad på genomslaget.

Den film han märkt haft kanske allra mest genomslag är också en av hans mest personliga, ”Oscar och Greta och huset de byggde” från 2017. Där pysslade Tom ihop sina fosterföräldrars liv utifrån saker han hittade i en låda som stått i hans källare i 40 år.

– Den slog alldeles oerhört. Fick 1,7 miljoner tittare på första sändningen. Har setts av över två miljoner. När Heleen och jag är ute och pratar på pensionärsföreningar och liknande, finns det ingen som inte har sett den. En folkhemsskildring som visar att ett bra liv inte behöver vara rikt på pengar. Det handlar om värderingar. Att vara hela och ren och betala sina skulder.

”Hej och tack för mig” är tre filmer i samma anda. Tre filmer ingen bör missa.

Tom Alandh i SVT-korridoren.
Ingmar Bergman och Bibi Andersson 1956.

Tom Alandh om…

… han ångrar något han gjort:

– Rent yrkesmässigt tycker jag inte att jag har så mycket att ångra. Kanske en film om en kvinna som skulle dö i bröstcancer. Vi filmade en dag, åkte ned och visade det när det var färdigt, men jag gjorde det för enkelt för mig, borde använt tiden lite mer.

… filmen som inte blev av:

– Jag hade verkligen velat göra en film om Ingmar Bergman. Det föll inte på resurser, Ingmar ville ju inte.

… dokumentärfilmer han själv beundrar:

– Heleen och jag var på en festival i Amsterdam. ”I am not your negro” , om rasismen i USA. Efteråt kände jag: Nu vet jag hur det är att vara svart i USA. Och ”20 dagar i Mariupol”, om kriget i Ukraina. Jag grät när jag gick därifrån. Där såg man vilken enorm kraft en dokumentärfilm kan ha.

Pianisten Stefan Nilsson avled i sitt hem den 25 maj. 

… att det faktiskt blir ännu en film:

– En uppföljare till ”Beskedet”, filmen om kompositören och pianisten Stefan Nilsson som fick ALS. Vi klipper den nu, den kommer i maj.

Jan-Olov Andersson och Tom Alandh.