Förr eller senare så tröttnar man

”Förstör de inte tomtarnas bröllop hotar de kvinnliga programledare”

Så. Vad har hänt i nöjesveckan då?

Njae, inget särskilt. Bara en programledare som dödshotats för att hon listats som favorit till att ta över ”Top gear”.

Jaha. Okej. Cirkulera. Här finns inget nytt att se.

I veckan meddelade den brittiska komikern och mediepersonligheten Sue Perkins att hon tar en paus från Twitter efter att där ha blivit hotad till livet.

”Men oj - vad har hon gjort egentligen?” kanske vän av ordning frågar.

Det finns många varianter på svar där – varav det mest basala är att hon finns och syns – men låt oss gå till den utlösande faktorn: Perkins var vadslagningsfavorit till att ta över BBC:s omåttligt populära bilprogram ”Top gear” efter den nyligen sparkade Jeremy Clarkson.

Reaktionerna kan verka över­drivna men de följer dessvärre ­logiken. Som en sida ur den ­pedagogiska bilderboken ”Så ­funkar det”.

De som hålls ansvariga är givetvis trollen. En avhumani­serad grupp som blir vagare för varje gång som de utnämns till syndabockar. ­Veckans rubriker om Sue Perkins har alla innehållit ordet ”trolls”. Det var hoten från trollen som fick henne att överge det sociala mediet. Förstör de inte tomtarnas trevliga bröllop hotar de kvinnliga programledare till livet.

Det fanns såklart en tanke med att börja benämna nätets krigare just så. En markering i att döpa dem efter sagans löjliga anti­hjältar. Efter att halva 2010-talet har gått börjar det dock bli väl klaustrofobiskt i livet som John Bauer-målning. Fullt av troll överallt.

Det borde egentligen ha varit slut för länge sedan att hjälpa idioter med tillgång till internet att bunta ihop sig till en anonym massa. Vi troll. Någonstans tycker man ju ändå synd om ett troll.

Det är dock inte Klumpfot, Sump­svans eller Snortrut som sitter på sin kammare och författar misogyna mejl. Tyvärr. Det hade varit att föredra. Så många roliga trollnamn det finns därute. Barkplyte, Prasseltramp och Bullerilunk. Man blir glad.

I stället har de som mejlar helt vanliga namn.

Inte så konstigt kanske eftersom de ju är vanliga män(niskor) som åker buss och handlar i mataffär. Man blir besviken.

När mejlen blir för otäcka brukar jag tänka på den brittiska kvinno- och rösträttsaktivisten Emmeline Pankhurst.

I oktober får filmen ”Suffra­gette”, med Meryl Streep i rollen som Pank­hurst, premiär och ­i veckan släpptes trettio sekunder från filmen. Det första som hörs är en mansröst som kon­staterar att ”kvinnor inte har intellektuell balans nog att ta sig an politiska frågor”. Livet och historien som en enda lång déjà vu.

För troll i all ära – dem vänjer man sig vid. Till slut kan man nästan uppskatta hur finurligt de ­joxar med slutklämmen som följer prefixet feminist- (för som det heter på managementspråk: Be creative!).

Värst är ändå de som hela tiden ska påtala att en inte vet något om något.

Någonsin.

Maktspråket att inte vilja ge någon tillåtelse att kunna något.

Man kan läsa Rebecca Solnits bok ”Män för­klarar saker för mig” hur många gånger som helst och underhållas av detta världs­omfattande fenomen. Men förr eller senare tröttnar man.

3 maskeringar på tapeten

1 Björnskallarna. I veckan var det premiär för videon till Teddybears ”What’s your problem?” (och nej, det är ingen 90-talsdröm - vi befinner oss fortfarande i 2015). 12-åriga mc:n Baby Trish åker i baksätet på en gammal Volvo, hänger runt i förorten och får naglarna fixade medan tre gigantiska björnskallar i kostym tittar på. Björnhuvudena är tillbaka! Bröderna Åhlund och Patrik Arve skippar de dåliga hårdagarna också under denna vår.

2 Motorcykelhjälmarna. Den enda anledningen till att genomlida den evighetslånga pr-videon - bara snäppet kortare än ”Sagan om ringen”-trilogin men minst lika pompös - till Jay Z:s streamingtjänst Tidal var att då och då få se glimtar av Daft Punks motorcykelhjälmar. Där språkar hjälmarna med Jack White! Och där sitter de vid konferensbordet bredvid Calvin Harris. Fast de borde hellre ha skickat Charles - det bedårande hund­huvudet från ”Da funk”-videon. Så mysiga öron.

3 Mushuvudet. Det finns säkert en diagnos för oss som blir uppspelta av artister iförda djur­huvuden. Konstgjorda djurhuvuden givetvis - Mayhem behöver inte krångla på sig de slaktade grisskallarna för min skull. Men när brittiska Glastonbury i onsdags släppte sina 75 bokningar till årets festival drogs ögonen direkt till DeadMau5 - den kanadensiske house-dj:n som brukar spela iförd ett enormt mushuvud. Så föredömligt alltihop.

Kristin korar

VECKANS OMSLAG För den som tröttnat på att stirra på sin solblekta delfiner-i-solnedgångs-plansch serverar nu amerikanska rockgruppen My Morning Jacket ett alternativ. Om­slaget till kommande albumet ”Waterfall” är som meditation för ögonen. Delfinen kan man rita dit själv.

VECKANS HJÄLTE Två avsnitt in i ”Mad men” och fortfarande på tok för lite av Betty (bara en enda scen och typ tre repliker hittills. Skandal!). Låt oss därför fokusera på Peggy. För som Don Drapers protegé sliter. Hela tiden. Kan inte livet bara servera henne något?

VECKANS KONSERT Våren 2015 har tillhört 1987. Ja hösten 2014 också. Och den våren med. Men låt oss nu stanna vid i kväll. Då spelar Victor Holmberg på Debaser Strand i Stockholm. Han försökte kanske säga ”Hej då” med nya singeln men det kan han glömma. Det är bara hej hela vägen.